"Nu är det synd om de döda,

som ej få sitta i vårens tid

och värma sig i solen

på ljus och ljuvlig blomsterlid.

Men kanske viskade de döda

då ord till vivan och violen,

som ingen levande förstår.

De döda veta mer än andra.

Och kanske skulle de, när solen går,

då med en glädje, djupare än vår

bland kvällens skuggor ännu vandra

i tankar på den hemlighet,

som bara graven vet"


-Verner von Heidenstam

Förra året åkte jag till Finland. Det var så skönt med det kala och kärva och färgerna passade min själ.

Det gjorde verkligen ont när knopparna brast och tanken på att gräsmattan skulle bli grön och att blommorna doftade kändes överväldigande. Det fick liksom inte plats i mig.

I år är det annorlunda. Jag välkomnar det överväldigande.
Det är så grönt här nu att man inte kan fatta och ställer man sig under äppelträden så surrar bina runt huvudet. Idag plockade jag in vallmo, (det är dumt, det vackraste ska vara fritt). I hagen växer det mynta och vinrankorna har blivit lite gröna. Syrenerna har slagit ut som på en skolavslutning på Sörmjöleskolan.




Det är bra att man kan resa så att färgerna passar själen.

Oftast kan jag lyssna på hela Kraja-skivan och ibland måste jag hoppa över de sorgligaste.