Rom som i rom

Under påsken var det en massa italienska familjer och barn här och de åt jättemycket mat. Jag var ledig en timme mellan lunch och middag på söndagen. Sen var jag ledig i två dagar och åkte till Rom.
I Rom träffade jag familjen Boström och familjen Lollo, Mariana, Ludde och Adam från Bösta vid Coloseum. Vi åkte till Vatikanstaten och tittade på Sankt Peterskyrkan. Där var det en massa annat folk, men vi fick stå i en kö som alla förutom jag tyckte var kort. (De hade tidigare under dagen stått i kö i två timmar för att komma in på Coloseum)
Längst fram i kyrkan, över altaret, finns en stor kupol som man kan gå upp i. Därifrån har man utsikt över nästan hela stan. Vi åkte hiss upp halva biten och gick de drygt 500 trappstegen ner.

Insidan av en av de små kupolerna

När vi kom upp till första platån såg
folk ut som myror nere i kyrkan.

En bit av ett konstverk på väggen.
Mosaik är fint, liksom insidan av kyrktak.

När kupolens väggar började luta fick vi gå rakt
fastän väggarna stod diagonalt.

Sen åkte vi till Trastevere. Det är ett område som var väldigt fattigt förut, men som nu är ett hippt område, där det finns många fina gator och mysiga affärer. Där åt vi middag och jag bestämde mig för att jag skulle gå runt där nästa dag.

Så här är det med mig, att jag har ett förskräckligt dåligt lokalsinne. Edvard sa till sin pappa att han hade lokalsinne som en guldfisk, och jag tillhör samma kategori. Detta gör att jag ofta hamnar fel. Och så tänker jag att det är så himla typiskt mig att inte ha koll, att jag blir för trött och irrar runt och går tillbaka och sen inte kan berätta om vilka turistattraktioner jag har besökt. Då saknar jag min bästa reskompis Emma. Hon som kan ta upp kartan när som helst och visa var vi är med fingret. Hon som har läst Lonely Planet innan vi åker iväg och som berättar vad vi ska se. 

Det blir såhär för mig, att jag ser någon gata som ser fin ut, eller så känns det bara så rätt att gå höger, och så står det hela tiden fel gatunamn på husen jag passerar, det spelar ingen roll att jag har försökt att aldrig släppa fingret från kartan, eller att jag har solen i ryggen. 

Men som guldfisk kan man också ramla över sådant man inte hade räknat med och jag tror också att det gör att man kan uppskatta det lilla och oväntade som händer precis där man är. Kanske är den där gatan man svängde in på fantastiskt fin, man kanske pratar med någon som är trevlig och blir glad för att den kan peka vart man ska. Eller så hamnar man mitt i en vaktparad och får lyssna på trevlig blåsorkestermusik och se folk som är jättebra på att marschera.

Och så hittade jag ett mäktigt marmoruniversitet där de hade en fin, rutig toalett.

Det finaste jag såg i Rom var en kvinna som höll handen över sin mans nacke och strök hans tinning med tummen. 

De satt i en kyrka där taket såg ut så här: