Bitte, varsågod, you're welcome.

Igår serverade jag 30 gäster, ensammen.
Jag fattade liksom inte förrän jag stod där och gästerna började strömma till hur mycket det var. Egentligen ska vi tydligen vara två som jobbar uppe med serveringen när det är mer än 15 gäster, men nu blev det så här.
Claudia jobbade nere med disken, och hon sa att det bara var att säga till så skulle hon hjälpa mig. Och jag som tycker att det är trevligt att vara uppe med gästerna tyckte att det var bra. Sen blev jag så himla nervös och arg och tyckte att det bara var för mycket och jag borde minsann inte behöva göra allt ensam. Och så ville jag inte alls behöva be om hjälp, jag tyckte att de kunde se det. Och de satt t.o.m. ute och rökte och skrattade och pratade när jag sprang upp och ner för trapporna. Jag var förbannad och ledsen och ensam och utelämnad och ville inte alls gå runt bland gästerna och vara serviceminded och le och vara sval i värmen, jag tänkte att jag skulle skita i allt och åka hem till Sverige där jag kunde gå till Facket.

När jag kom ner med tallrikarna efter huvudrätten tittade Claudia på mig och sa, "You should be proud of yourself, you did everything upstairs alone."

Stolt jämfört med att vara ensam och utelämnad.

När jag sedan gick upp med Tiramisun kände jag mig stolt och lugn och då tyckte jag om gästerna och jag skämdes inte för att jag sprang runt där och servade dem ensam och blev svettig.
Och sen bad jag Claudia att göra kaffe.

Såhär, jag ska be om hjälp. Jag får sitta ner själv medan andra jobbar utan att skämmas för det. Jag klarar mer än vad jag tror.
Ena stunden kan det kännas pissjobbigt och sen kan det kännas bra.
"Efter regn kommer solsken, det finns en morgondag och så vidare"

Vid ett bord fick jag prata tyska, svenska och engelska. Det är också häftigt.