Okej

Människan äro ett flockdjur.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, människan är ett flockdjur. Hon mår bra av och behöver andra människor.
Ibland bryter människan mot sin natur. Då kan hon bli ledsen. Hon kanske säger att hon vill vara ensam fast hon inte alls vill det. Hon kanske till och med börjar tro det själv och så märker hon först när hon är långt borta från gruppen att det känns tråkigt och ensamt.
En människa som har varit länge på en plats, kanske hela sitt liv eller mindre, hon blir hemtam. Som en katt som är tam, som man får klappa var som helst och som inte blir rädd för minsta lilla ljud. En sådan människa behöver inte oroa sig för om det hon gör är rätt eller fel, eller om hon är för mycket eller för lite. Hon bara är.
En människa kan bli tam, eller hemma på många olika platser. Men ska hon vistas där en längre tid är det viktigt att hon snart hittar sin plats i flocken, annars kan hon bli orolig.
Det är också viktigt att människan får äta och sova ordentligt, annars kan hon bli knäpp.

Familjen Ahlman-Galvez på Skansen

Igår kväll hade vi en stor italiensk familj på 18 personer till middagen. När jag ser sådana familjer så längtar jag efter min egen. Jag kan verkligen se dem framför mig där i middagssalen, det är häftigt att man har en massa människor som man är släkt med. De är inte så roliga att servera de där stora, omständiga familjerna, men de är härliga att vara i.

Midsommar på Änglagård

Mamma börjar undra om jag bara umgås med landskap och hästar, så här en bild på två av de jag känner bäst. Linnea jobbar med hästarna och Claudia i köket. Snart känner jag de andra så väl att jag kan fota dem också.

Linnea och Claudia på Voltrona