Rom som i rom

Under påsken var det en massa italienska familjer och barn här och de åt jättemycket mat. Jag var ledig en timme mellan lunch och middag på söndagen. Sen var jag ledig i två dagar och åkte till Rom.
I Rom träffade jag familjen Boström och familjen Lollo, Mariana, Ludde och Adam från Bösta vid Coloseum. Vi åkte till Vatikanstaten och tittade på Sankt Peterskyrkan. Där var det en massa annat folk, men vi fick stå i en kö som alla förutom jag tyckte var kort. (De hade tidigare under dagen stått i kö i två timmar för att komma in på Coloseum)
Längst fram i kyrkan, över altaret, finns en stor kupol som man kan gå upp i. Därifrån har man utsikt över nästan hela stan. Vi åkte hiss upp halva biten och gick de drygt 500 trappstegen ner.

Insidan av en av de små kupolerna

När vi kom upp till första platån såg
folk ut som myror nere i kyrkan.

En bit av ett konstverk på väggen.
Mosaik är fint, liksom insidan av kyrktak.

När kupolens väggar började luta fick vi gå rakt
fastän väggarna stod diagonalt.

Sen åkte vi till Trastevere. Det är ett område som var väldigt fattigt förut, men som nu är ett hippt område, där det finns många fina gator och mysiga affärer. Där åt vi middag och jag bestämde mig för att jag skulle gå runt där nästa dag.

Så här är det med mig, att jag har ett förskräckligt dåligt lokalsinne. Edvard sa till sin pappa att han hade lokalsinne som en guldfisk, och jag tillhör samma kategori. Detta gör att jag ofta hamnar fel. Och så tänker jag att det är så himla typiskt mig att inte ha koll, att jag blir för trött och irrar runt och går tillbaka och sen inte kan berätta om vilka turistattraktioner jag har besökt. Då saknar jag min bästa reskompis Emma. Hon som kan ta upp kartan när som helst och visa var vi är med fingret. Hon som har läst Lonely Planet innan vi åker iväg och som berättar vad vi ska se. 

Det blir såhär för mig, att jag ser någon gata som ser fin ut, eller så känns det bara så rätt att gå höger, och så står det hela tiden fel gatunamn på husen jag passerar, det spelar ingen roll att jag har försökt att aldrig släppa fingret från kartan, eller att jag har solen i ryggen. 

Men som guldfisk kan man också ramla över sådant man inte hade räknat med och jag tror också att det gör att man kan uppskatta det lilla och oväntade som händer precis där man är. Kanske är den där gatan man svängde in på fantastiskt fin, man kanske pratar med någon som är trevlig och blir glad för att den kan peka vart man ska. Eller så hamnar man mitt i en vaktparad och får lyssna på trevlig blåsorkestermusik och se folk som är jättebra på att marschera.

Och så hittade jag ett mäktigt marmoruniversitet där de hade en fin, rutig toalett.

Det finaste jag såg i Rom var en kvinna som höll handen över sin mans nacke och strök hans tinning med tummen. 

De satt i en kyrka där taket såg ut så här:

Och så var dom fem

I ett hål i rishögen ligger fyra stycken små tigerungar.  Ett livets mirakel och underbarhet.

Mala böcker

Eftersom jag är på semester samtidigt som jag jobbar så har jag börjat läsa böcker. Jag är inne i ett härligt flow där jag liksom bara plöjer på.


Jag började med "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón, som jag fick av min klasskompis Johanna innan jag åkte iväg. Den var härlig att läsa under resan och passade bra in i miljön här, även om bokens handling utspelar sig i Barcelona. Boken visade sig vara Linneas favoritbok, det var kul. Sen tog jag två böcker ur bokhyllan här på Voltrona; "Broarna i Madison County" det är ju en fantastiskt romantisk roman. Jag var också förälskad i en fotograf en gång, han heter Aron och tar fina bilder, tryck här så kan ni titta på dem.
Nästa bok jag läste var: "HEJ! Mitt namn var Elton Persson", och är skriven av Martin Svensson, han pop-killen som gjorde "Jag är så Yeah Yeah..." Oväntat bra bok faktiskt som handlar om livet som pop-artist, dess sidor och baksidor.
Jag läste precis ut "Borta bäst" av Sara Kadefors. Den var inte alls särskilt bra, mest jobbig och jag ville att den skulle ta slut. Men det fina med när man läser så här mycket som jag gör nu, det är att man vet att man snart kommer att få läsa något annat som förhoppningsvis är bättre.
Och oj vad det blev bättre: "Mitt liv som hund", en modern svensk klassiker av Reidar Jönsson. Det är helt fantastiskt, jag skulle kunna skriva ner varenda mening i min citat-bok.

Igår var det en riktig skitdag som slutade fantastiskt. Familjen Boström kom hit på middag från Sörmjöle. Det var så kul att träffa dem, och de tyckte att det var så fint här. Det blir liksom mer verkligt om folk man känner kommer och hälsar på. Borta bäst när hemma är med.



I förrgår kom Tiger-Lo hit och var plötsligt platt om magen. Vi förstod att något var på gång i måndags och så hade det alltså hänt att hon hade fött sina ungar. Men det var konstigt, för hon var precis som vanligt, kom hit och fick mat och låg i mitt knä i godan ro och lät sig klappas och verkade inte alls ha bråttom till några ungar. Jag blev rädd att de kanske hade dött, eller att hon bara lämnade dem och inte skulle komma ihåg dem kanske. Men så idag när jag gick till frukosten då såg jag henne gå ner i backen i en rishög och så hörde jag små jamanden. Så himla spännande. Jag har inte vågat titta på dem än, men nu tror jag att jag vet att de finns. Och Tiger-Lo råkar visst bara vara en sån där avslappnad o-curling-mamma. Modernt.
Här är hon och jag dagen innan nedkomsten.

Korpo

Bakgrundsbilden här bakom kommer från Korpo, 

var vi har vår sommarstuga. 

Jag var där i maj förra året. 

Jag tvättade kläder i bastun och sköljde dem i havet.

Jag sov framför brasan. När jag kom första kvällen var det +8C inomhus. På mornarna vaknade jag runt kl 5 för att det var kallt, och gick ut och hämtade mer ved. Idylliskt på riktigt.

Hoppklippan.

Jag fick låna Martins bauta-objektiv, så jag kunde fota ända över till Kogrynnan. Fantastiskt.

Middag på Dovre. Ingrid och Farfar. 

                 

Okej

Människan äro ett flockdjur.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, människan är ett flockdjur. Hon mår bra av och behöver andra människor.
Ibland bryter människan mot sin natur. Då kan hon bli ledsen. Hon kanske säger att hon vill vara ensam fast hon inte alls vill det. Hon kanske till och med börjar tro det själv och så märker hon först när hon är långt borta från gruppen att det känns tråkigt och ensamt.
En människa som har varit länge på en plats, kanske hela sitt liv eller mindre, hon blir hemtam. Som en katt som är tam, som man får klappa var som helst och som inte blir rädd för minsta lilla ljud. En sådan människa behöver inte oroa sig för om det hon gör är rätt eller fel, eller om hon är för mycket eller för lite. Hon bara är.
En människa kan bli tam, eller hemma på många olika platser. Men ska hon vistas där en längre tid är det viktigt att hon snart hittar sin plats i flocken, annars kan hon bli orolig.
Det är också viktigt att människan får äta och sova ordentligt, annars kan hon bli knäpp.

Familjen Ahlman-Galvez på Skansen

Igår kväll hade vi en stor italiensk familj på 18 personer till middagen. När jag ser sådana familjer så längtar jag efter min egen. Jag kan verkligen se dem framför mig där i middagssalen, det är häftigt att man har en massa människor som man är släkt med. De är inte så roliga att servera de där stora, omständiga familjerna, men de är härliga att vara i.

Midsommar på Änglagård

Mamma börjar undra om jag bara umgås med landskap och hästar, så här en bild på två av de jag känner bäst. Linnea jobbar med hästarna och Claudia i köket. Snart känner jag de andra så väl att jag kan fota dem också.

Linnea och Claudia på Voltrona

Italy vs Helsinki

Idag när jag var ute och cyklade i skogen mötte jag ett par från Helsingfors. Ja men ibland börjar man ju undra alltså. Hur det kommer sig?
I ett naturreservat på den toscanska landsbygden, att bara stöta ihop så där. De brukade segla på somrarna och kände till Korpo också mycket väl.
Korpo är den vackraste platsen på jorden enligt min pappa, och där råkar vi har vår sommarstuga. Jag bjöd dem på en kopp espresso och vatten innan de gick vidare till San Gimignano.

Igår åt vi födelsedagspizza i San Gimignano, efter att vi hade varit och tittat på Medelhavet och Alfonso hade gjort en fin tårta som vi åt idag.

 Utsikter från bilfönstret på färden mot havet. 

Det är märkligt hur grönt blir blått på långt håll.

Jag sitter på en pir som liknar den på Brännäset.

Och så har man levt 26 år på jorden.

Vid nästa val ska jag rösta på det parti som föreslår fem-sex timmars arbetsdag. Så att folk har tid att sitta med en katt i knät några timmar om dagen, cykla i vackra landskap och titta på hästar som äter gräs. Och så röstar jag på att man ska kunna ta med sig folk man tycker om i resväskan.
Hörde ni det?

Bitte, varsågod, you're welcome.

Igår serverade jag 30 gäster, ensammen.
Jag fattade liksom inte förrän jag stod där och gästerna började strömma till hur mycket det var. Egentligen ska vi tydligen vara två som jobbar uppe med serveringen när det är mer än 15 gäster, men nu blev det så här.
Claudia jobbade nere med disken, och hon sa att det bara var att säga till så skulle hon hjälpa mig. Och jag som tycker att det är trevligt att vara uppe med gästerna tyckte att det var bra. Sen blev jag så himla nervös och arg och tyckte att det bara var för mycket och jag borde minsann inte behöva göra allt ensam. Och så ville jag inte alls behöva be om hjälp, jag tyckte att de kunde se det. Och de satt t.o.m. ute och rökte och skrattade och pratade när jag sprang upp och ner för trapporna. Jag var förbannad och ledsen och ensam och utelämnad och ville inte alls gå runt bland gästerna och vara serviceminded och le och vara sval i värmen, jag tänkte att jag skulle skita i allt och åka hem till Sverige där jag kunde gå till Facket.

När jag kom ner med tallrikarna efter huvudrätten tittade Claudia på mig och sa, "You should be proud of yourself, you did everything upstairs alone."

Stolt jämfört med att vara ensam och utelämnad.

När jag sedan gick upp med Tiramisun kände jag mig stolt och lugn och då tyckte jag om gästerna och jag skämdes inte för att jag sprang runt där och servade dem ensam och blev svettig.
Och sen bad jag Claudia att göra kaffe.

Såhär, jag ska be om hjälp. Jag får sitta ner själv medan andra jobbar utan att skämmas för det. Jag klarar mer än vad jag tror.
Ena stunden kan det kännas pissjobbigt och sen kan det kännas bra.
"Efter regn kommer solsken, det finns en morgondag och så vidare"

Vid ett bord fick jag prata tyska, svenska och engelska. Det är också häftigt.

Dimman och Norrland

Härommorgonen låg det en tät dimma över kullarna.
Det är fint hur dimma liksom begränsar ens värld. Den här morgonen var världen inte större än till Sebastianos hus, det är lagom och ungefär vad man kan ta in åt gången.

Och så har jag lyssnat på Sonja Åkessons dikter tolkade av bl.a. Annika Norlin, här är en stråf ur dikten Åkej:

"Och tänk på alla dom i Norrland som får bära vatten långa vägar medan spisen röker in och gröten möglar.
Tänk på dom.
Åkej." 

Om att lära sig genom att göra

Jag tänkte på det igår, att jag har lärt mig så himla mycket under de två veckor jag har varit här. Och att allt har skett genom praktik. Igår serverade jag och Claudia 40 gäster till middagen och där går jag runt och är servitör och folk tror på det. Vissa amerikaner kan jag t.om. lura att jag är italienska med mina språkkunskaper. Och jag skär upp bröd och fyller vin och vet liksom hur jag ska göra.
Jag känner mig som ett barn, men jag har växt mycket på två veckor.

Jag hade ett par förfäder som hette Emma och Edvin. De startade en skola som byggde mycket på detta devis, att lära sig genom görandet. Det var en av Finlands första skolor för s.k. "Andesvaga barn", barnen hade olika handikapp, såsom stamning (!), utvecklingsstörningar och andra funktionsnedsättningar. Skolan ligger på landsbygden utanför Tammerfors i södra Finland. När den startades bedrev de jordbruk där barnen hjälpte till med arbetet på gården, med djuren och på fälten. De hade teoretisk skolundervisning med lärare också, men Edvin skrev i en minnesbok om hur bra han såg att det var med det praktiska arbetet och hur mycket barnen lärde sig av det. Och det är så viktigt att få vara med och känna att man har en uppgift.
Här är några bilder från när jag var på skolan och hälsade förra våren.

Emma och Edvin utanför huvudbyggnaden.

Dagens elever bakar bröd i köket

Bildsalen

                                      

 

                          

Jag har börjat anlägga en trädgård. Jag har hämtat blommor längs vägkanten, som jag tror är pelargoner. Och så har vi skaffat katt. Jag har döpt henne till Tiger-Lo och hon ska snart ha ungar. Har man hus(vagn) så måste man ju se till att ha katt och trädgård, det hör liksom till det.

Här sitter hon, i mitten, när jag går iväg till lunchpasset.