Un messagio

Cara Claudina!

Questo è il mio ingresso (....o indirizzo??): sofia.ahlman@gmail.com

Un abbrraccio grandissimo!

Årskrönika eller Agnetas nyårskarameller!

Någon kanske minns Agneta? Hon florerade en gång i ett socialt medium. Hon gjorde en busstur på Öland och visade bilder från sitt äventyr.

Agneta våren 2009

Men det ska inte handla om henne. Det ska handla om det som har hänt sen i slutet av Mars. Jag berättar i hästar. Så här var det.

Just när Mekka hade kommit åkte vi ända upp till norra Italien och Bolzano. Åtta timmar med hästtransporten. Jag hade funderat på att åka till Island och jobba också, och nu fick jag ett bra paketpris med Italien och en del av Island samtidigt. 

Vi hämtade Dagur, här på en väldigt överexponerad bild, men jag tycker att färgerna är fina. När Ninna kom och hälsade på i April så var det Dagur hon red. 

Men innan dess var mamma och pappa och hälsade på och kattungarna var små.

Just innan Mekka åkte hem i Maj var vi och hämtade Frosti och Pegasus. 

Jag och Prinsen fick klara oss utan Mekka och Arthur. Vi hade det trevligt och jag var mycket i Florens i Juni.

Det blev sommar och väldigt varmt. Jag jobbade mycket och red desto mindre. Vi badade mest i poolen och jag lyssnade på Sommar i p1 över nätet. 

Nicolajs mamma var och hälsade på i Juli när jag serverade på mitt första bröllop. Efteråt dansade vi och tog tokroliga gruppfoton.

Amelie var den här tidens stalltjej och vi spelade Skinny Lover för Claudias mamma i deras stentrappa. Det var så vackert att hon rördes till tårar. 

Det var så varmt om nätterna att man kunde sova under stjärnorna med bara lakan och tre katter. I Augusti och September var det varmt och lugnt. Jag kände lycka över att kunna det jag gjorde.
Men jag kände mig orolig över bröllopet i Oktober.
Jag åkte hem till Sverige. Red inget men hälsade på hästarna som hade växt en meter sen sist. Mitt storleksmått hade blivit förskjutet efter fem månader med bara Islandshästar.
Jag kom tillbaka och plockade druvor hos Tognis. Hängde med Davide i Cantinettan och frågade hur det egentligen gick till. Det var roligare att förklara och hålla vinprovning för turisterna sen.

Så blev vi inbjudna och fick gå på Veras bröllop. 

Jag glömde nästan bort att oroa mig för att fixa brudens hår och det var varken galna kusiner eller någon hysterisk mamma där på morgonen. Bara jag och en lugn och avslappnad brud, det var fint.

Jag red Frosti mycket och det var fantastiskt varje gång jag tänkte på hur svårt det var att få på honom grimman från början och hur han slet sig och sprang iväg när jag ledde honom.
Här med Pegasus och Linnea.

Sen tror jag att det gick en evighet och vi blev ganska less på varandra i köket.
Så tillslut, mitt i olivskörden checkade de sista gästerna ut från hotellet.

På morgonen den 10 November kokade jag en tallrik gröt av mina sista havregryn och skrapade syltburken med lappen "Lingonsylt från Norrland". Sen fyllde jag upp den med tjock, limegrön, nypressad olivolja och åkte till Sicilien.


Tack Italien, jag kommer tillbaka.

din Sofia

Tema: Allvarliga barn

Och en pappa

Stockholmssläkten

 Chatarina bjöd alla ur släkten som råkade vara i närheten på julfika. Där fanns kakor och godsaker av alla de slag. Härligt att ha så många släktband till så många människor i samma hus.

 Såhär hänger det ihop ibland, kusinen och Italien hör ihop med färg och stämning.

Det är kul att fota barn som inte har vett att le när kameran åker fram. 

Det blir så allvarligt och vackert.

Dagens verk

Idag har jag blandat nässelshampo och fuktspray med rosendoft under arbetstid. Vi gör alla våra produkter själva på mitt nya jobb och skriver lappar för hand. Det blir inga transporter och inte en massa kartong och plast som måste slängas. Och så får de anställda ha det väldigt trevligt och intressant på jobbet. Jag tyckte att alla såg mig i ögonen och verkade vänliga när jag åkte rulltrappa, sådär som det känns när man trivs.

Stockholmslivet

Jag åkte och hämtade min lillkusin efter skolan. Vi gjorde pizza, gympa och ritade. Och jag fick inspiration att fota.

 Händer är väldigt facinerande. Speciellt när de gör saker.

 Qing Qing gjorde ett hjärta och jag gjorde en katt. Båda pizzorna blev väldigt goda.

 Att titta på barn som ritar är ett av de mest avslappnande jag vet. I klass med att titta på en dagisfröken som skalar och skär päron i bitar när man sitter i ring och har fruktstund.

"Alla olika djur fick vara med. Det är en räv med i loppet också.

Men det var bara för att dens ägare trodde att det var en häst. Konstigt va?"

Veckans Stockholms-skämt för norrlänningar kommer här:

Det kommer en elegant dam skyndsamt in på pendeltåget, varmluftslockarna ligger perfekt, lite piggt bakåt och hon har en fin yllescrafs som matchar gråtonen i hennes kappa. Jag tycker liksom att hon hänger fast i mannen framför, hon frågar honom något om hållplatser och jag tycker att han svarar lite bryskt, men de är inte i sällskap, för han fortsätter längre in i tåget.

Går den här till Flemingsberg? frågar hon mig som att jag skulle veta.

Jag vet inte, svarar jag sanningsenligt samtidigt som jag kanske demonstrativt tittar på linjekartan ovanför dörrarna.

Den går iallafall till Södertälje vet jag.

Men den skulle gå 25 över, svarar hon. Jahaja säger jag och tittar på klockan, jo den har redan hunnit bli 27.

"Jag är många"

Jag och Farfarn var på teater på kyrkan igår. Titeln är därifrån. Det var en enmansföreställning och monolog om Domen.
Jag gillar inte monologer egentligen. Den ensamma aktören brukar ha svårt att hålla uppe hela föreställningen själv, men den här var ovanligt bra. Han hade en så lite gammeldags berättarstil, med stockholmsdialekt från norr om stan med ljudande R. Varje ord var viktigt och han fick det att verka interessant hela tiden.
Som en sagofarbror som med sin handföring lyckas hålla hela den samlade församlingen i sitt grepp. Och jag kände mig som ett barn i den runda soffan mitt i Stadsbiblioteket.
Han heter Lars och håller föreställning varje söndag klocka elva och varje vecka har han en ny uppsättning. Efter föreställningen tackade vi och tog i hand, sen köpte vi en vit ros och satte på Farmors grav och pratade om döden.

Här är en bild på en annan kyrka. I ett annat land.

Jag har inte kommit igång med fotandet ännu, det är ju så med konsten att man måste vänta på inspirationen och jag måste nog landa här i Stockholm ordentligt först. Titta med ögat och sedan med kameran.

I lördags var Emma och Fredrik här på lunch.



Sen åkte jag och Vickan till Lisa och fick finmiddag, med surdegsbröd lagat från det renaste dinkelkorn och många andra matvaror "direkt från producenten".

Jag blir helt pillrig av att tänka på alla fina människor jag kan träffa, och allt kul vi ska göra. Och jag njuter så av att bo i ett vackert och välutrustat hem. Jag lovar härmed att jag aldrig ska bo i plasthus igen.

Imorgon ska jag på mitt nya jobb och planera framtiden.


(fotot på Vickan vid vävstolen har Eva tagit)

Framme

Vi är hos farfar. Jag, katten och den stora, tunga väskan.
Farfar spelar piano och Tigrina sover bredvid mig på soffan.
På tåget träffade jag både polisen med en droghund och tullen, men ingen av den ville träffa Tigrina eller titta på hennes pass. Det är vi alla tacksamma över. Det var nog bara meningen att det skulle gå, det tror både jag och farfar.
Och jag hade så många fina folk med mig på resan som tänkte och skickade meddelanden. Tack!

Jag har råkat få världens bästa farfar.

"Jag har slutat ha socker i morgonkaffet.
Jaså.
Jag läste nånstans att det inte är bra för hälsan.
Är det gott då, utan socker?
Nä, det smakar ju inget vidare alltså. Förut var det så gott med morgonkaffe.
Men du kanske kan ha lite socker i?
Ja, det var en bra idé, det ska jag prova."


"Farfar! Kan jag låna en halsduk av dig, jag la min i tvätten.
Ja! Här ska du se, du ska få låna min damhalsduk.
Damhalsduk?
Ja, jag såg den i butiken och den såg så mjuk och fin ut. Är den här för damer, frågade jag expediten. Ja vi tog in den som det, men den är nog bra för herrar också. Och det har den varit! Titta, den är så lång och härlig."

Sådär ja

Att storstäda huset ungefär en gång varje åttonde månad det tror jag är lagom ungefär.
Jag gnuggade ända tills plasthandsken jag fick av Emma "för när du ska göra något riktigt äckligt" gick sönder i tummen. Det luktar fräscht av "Bang-fettlösare", en härligt livsfarligt neonrosa sprayflaska, som nog är stark nog att lösa alla ens problem samtidigt med smutsen. Det ska bli skönt att byta ut den italienska kökshygienen, med Polishcleaner och där man kan tänka sig att hälla ut en två liters flaska blekningsmedel på golvet när man ska skura. Hej daggkåpeshampo och brännäsleavkok, jag är redo för er nu.

Nu ska jag gå till Togni´s och lämna en Kraja-skiva och säga Vi ses!

Ikväll bär det av, och det känns faktiskt skönt. Jag är glad att jag stannade hela säsongen och nu är det som att det känns naturligt att lämna.
I helgen har jag varit i en annan värld, den heter Sicilien, men det ska jag berätta om när jag har laddat in bilderna i datorn.

A presto!

ps. Ja Emma, jag ses gärna i veckan (overklighetskänsla)! ds.

Klädbytardag

När jag gick konstskola på Öland ordnade vi en kväll en klädbytardag i stora ateljén.
Kalle och Johanna var DJ´s.

Vi var tre stycken som fyllde år den 12 april(!) och vi firade med att folk fick byta kläder med varann. Jag hade lånat blommiga kläder av Greta.

De andra som fyllde år var Regina till vänster, och Fredrika till höger.

Mimmi läser seriebok.