Dagens verk

Idag har jag blandat nässelshampo och fuktspray med rosendoft under arbetstid. Vi gör alla våra produkter själva på mitt nya jobb och skriver lappar för hand. Det blir inga transporter och inte en massa kartong och plast som måste slängas. Och så får de anställda ha det väldigt trevligt och intressant på jobbet. Jag tyckte att alla såg mig i ögonen och verkade vänliga när jag åkte rulltrappa, sådär som det känns när man trivs.

Stockholmslivet

Jag åkte och hämtade min lillkusin efter skolan. Vi gjorde pizza, gympa och ritade. Och jag fick inspiration att fota.

 Händer är väldigt facinerande. Speciellt när de gör saker.

 Qing Qing gjorde ett hjärta och jag gjorde en katt. Båda pizzorna blev väldigt goda.

 Att titta på barn som ritar är ett av de mest avslappnande jag vet. I klass med att titta på en dagisfröken som skalar och skär päron i bitar när man sitter i ring och har fruktstund.

"Alla olika djur fick vara med. Det är en räv med i loppet också.

Men det var bara för att dens ägare trodde att det var en häst. Konstigt va?"

Veckans Stockholms-skämt för norrlänningar kommer här:

Det kommer en elegant dam skyndsamt in på pendeltåget, varmluftslockarna ligger perfekt, lite piggt bakåt och hon har en fin yllescrafs som matchar gråtonen i hennes kappa. Jag tycker liksom att hon hänger fast i mannen framför, hon frågar honom något om hållplatser och jag tycker att han svarar lite bryskt, men de är inte i sällskap, för han fortsätter längre in i tåget.

Går den här till Flemingsberg? frågar hon mig som att jag skulle veta.

Jag vet inte, svarar jag sanningsenligt samtidigt som jag kanske demonstrativt tittar på linjekartan ovanför dörrarna.

Den går iallafall till Södertälje vet jag.

Men den skulle gå 25 över, svarar hon. Jahaja säger jag och tittar på klockan, jo den har redan hunnit bli 27.

"Jag är många"

Jag och Farfarn var på teater på kyrkan igår. Titeln är därifrån. Det var en enmansföreställning och monolog om Domen.
Jag gillar inte monologer egentligen. Den ensamma aktören brukar ha svårt att hålla uppe hela föreställningen själv, men den här var ovanligt bra. Han hade en så lite gammeldags berättarstil, med stockholmsdialekt från norr om stan med ljudande R. Varje ord var viktigt och han fick det att verka interessant hela tiden.
Som en sagofarbror som med sin handföring lyckas hålla hela den samlade församlingen i sitt grepp. Och jag kände mig som ett barn i den runda soffan mitt i Stadsbiblioteket.
Han heter Lars och håller föreställning varje söndag klocka elva och varje vecka har han en ny uppsättning. Efter föreställningen tackade vi och tog i hand, sen köpte vi en vit ros och satte på Farmors grav och pratade om döden.

Här är en bild på en annan kyrka. I ett annat land.

Jag har inte kommit igång med fotandet ännu, det är ju så med konsten att man måste vänta på inspirationen och jag måste nog landa här i Stockholm ordentligt först. Titta med ögat och sedan med kameran.

I lördags var Emma och Fredrik här på lunch.



Sen åkte jag och Vickan till Lisa och fick finmiddag, med surdegsbröd lagat från det renaste dinkelkorn och många andra matvaror "direkt från producenten".

Jag blir helt pillrig av att tänka på alla fina människor jag kan träffa, och allt kul vi ska göra. Och jag njuter så av att bo i ett vackert och välutrustat hem. Jag lovar härmed att jag aldrig ska bo i plasthus igen.

Imorgon ska jag på mitt nya jobb och planera framtiden.


(fotot på Vickan vid vävstolen har Eva tagit)

Framme

Vi är hos farfar. Jag, katten och den stora, tunga väskan.
Farfar spelar piano och Tigrina sover bredvid mig på soffan.
På tåget träffade jag både polisen med en droghund och tullen, men ingen av den ville träffa Tigrina eller titta på hennes pass. Det är vi alla tacksamma över. Det var nog bara meningen att det skulle gå, det tror både jag och farfar.
Och jag hade så många fina folk med mig på resan som tänkte och skickade meddelanden. Tack!

Jag har råkat få världens bästa farfar.

"Jag har slutat ha socker i morgonkaffet.
Jaså.
Jag läste nånstans att det inte är bra för hälsan.
Är det gott då, utan socker?
Nä, det smakar ju inget vidare alltså. Förut var det så gott med morgonkaffe.
Men du kanske kan ha lite socker i?
Ja, det var en bra idé, det ska jag prova."


"Farfar! Kan jag låna en halsduk av dig, jag la min i tvätten.
Ja! Här ska du se, du ska få låna min damhalsduk.
Damhalsduk?
Ja, jag såg den i butiken och den såg så mjuk och fin ut. Är den här för damer, frågade jag expediten. Ja vi tog in den som det, men den är nog bra för herrar också. Och det har den varit! Titta, den är så lång och härlig."

Sådär ja

Att storstäda huset ungefär en gång varje åttonde månad det tror jag är lagom ungefär.
Jag gnuggade ända tills plasthandsken jag fick av Emma "för när du ska göra något riktigt äckligt" gick sönder i tummen. Det luktar fräscht av "Bang-fettlösare", en härligt livsfarligt neonrosa sprayflaska, som nog är stark nog att lösa alla ens problem samtidigt med smutsen. Det ska bli skönt att byta ut den italienska kökshygienen, med Polishcleaner och där man kan tänka sig att hälla ut en två liters flaska blekningsmedel på golvet när man ska skura. Hej daggkåpeshampo och brännäsleavkok, jag är redo för er nu.

Nu ska jag gå till Togni´s och lämna en Kraja-skiva och säga Vi ses!

Ikväll bär det av, och det känns faktiskt skönt. Jag är glad att jag stannade hela säsongen och nu är det som att det känns naturligt att lämna.
I helgen har jag varit i en annan värld, den heter Sicilien, men det ska jag berätta om när jag har laddat in bilderna i datorn.

A presto!

ps. Ja Emma, jag ses gärna i veckan (overklighetskänsla)! ds.

Klädbytardag

När jag gick konstskola på Öland ordnade vi en kväll en klädbytardag i stora ateljén.
Kalle och Johanna var DJ´s.

Vi var tre stycken som fyllde år den 12 april(!) och vi firade med att folk fick byta kläder med varann. Jag hade lånat blommiga kläder av Greta.

De andra som fyllde år var Regina till vänster, och Fredrika till höger.

Mimmi läser seriebok.

Jag har just serverat på min sista middag här i restaurangen.
Det är mycket sista nu för tiden.
Så här ser det ut om man sätter två grå hästar i vinfälten nu för tiden.

Och så här ser Linnea ut en gång när hon fotar hästar.

Kroppen känns lite kymig, huvudet vill inte berätta varför.

Sakernas tillstånd

Om man funderar och oroar sig över något och/eller undrar över saker och dess tillstånd, så bör man inte söka på Google och följa diskussionstrådar, helst inte från 2007. Man bör istället prata med riktiga människor. Ibland kan det räcka bra att bara vara med andra, äta frukost tillsammans, ibland får man ringa samtal över landsgränserna. Vid svårare funderingar kan man behöva mocka ett stall eller sova en natt.

Jag kommer inte att bli en sån som svarar på kommentarer, det är svårt att lära en gammal bloggarhund att sitta, så jag fortsätter som vanligt.

Hej Ninna!


Här kommer några bilder som har med vårt senaste samtal att göra. Mina finaste Edinburgh-bilder. 

Edinburgh 2010

Jag undrar om det här med att säga sanningen är viktigare ju längre norrut man kommer på jordklotet.

Naturen är alltid sann, här Sörgården.

Förr i tiden var jag ärlighetskåt. Jag längtade efter att bli ihop med någon som jag kunde berätta exakt allt för, och hur äckligt och jobbigt det än var så skulle han stanna kvar där och lyssna och älska mig lika mycket ändå. Jag provade och märkte att det inte fungerade så bra.
På senare år har jag förstått att det kanske är ens föräldrar man är ihop med på det sättet, eller att man behöver sprida ut sig på olika människor.
Men jag har väldigt svårt för att ljuga, och inte bara det, att hålla inne med saker kan ge mig en känsla av att jag håller på att sprängas. Ibland tänker jag att jag ska dra till med en liten vit lögn, men på ett eller annat sätt slipper sanningen ut.
Jag undrar om detta har något med min kulturella bakgrund att göra. Andra verkar ha lättare för att slipa till sanningen, eller säga det som folk vill höra, utan att må dåligt av det.
När vi från norr åker söderöver eller till Amerikat blir vi hemskt förvånade när folk säger Hej Kompis! på gatan, när de inte ens vet vem som är ens föräldrar, eller att snabbköpskassörskan säger Vi ses! -hur kan hon vara så säker på det? Eller att Vi hittar på något på fredag, kanske bara betyder att man har lust att göra det för stunden, men när fredagen väl kommer så har alla andra planer.

Barn som växtfärgar på en Waldorfskola, också väldigt sant och ärligt. 

Kanske är det då mitt norrländska hjärta som skaver när chefens "vänner" kommer hit och blir bjudna på middag och serverade av oss arbetare, när kocken lagar en tårta, när de ska känna sig som kompisar och hemma och får rida med stalltjejen och får lakanen bytta av städpersonalen.
När vänskapen är viktig för marknadsföringen och man lever sin business.
När ens kompisar är de som kommer för att imponeras av nya poolen, serveras av servitrisen eller charmas av receptionstjejen. Inte de som kommer för att dricka te eller laga middag tillsammans och prata om livets betänkligheter.  Eller när man gör sig kompis med polisen genom att ge dem ett lamm eller två till påsk, och så behöver man inte bli kontrollerad som grannen.

Det där är ju att fara med osanning! tänker jag då. Och så tänker jag vidare att sanningen, det är att jobba hårt och göra allt själv i raka led och veta allt. (Ja, eller så är jag bara less på att jobba för andra och längtar efter att ordna mina egna fester.)


Nu längtar jag mest efter att äta apelsiner och bada med min kusiner på Sicilien.