onsdag 31 augusti 2011

Chefer och arbetare

Jag tänker på det här med arbetare och chefer. Att det är arbetarna som gör jobbet och sen är det chefen som får applåden och klappen på axeln. Fast när jag serverar är det jag som träffar kunderna och får höra att det smakar bra eller inte. Ofta tänker jag att det är dumt att det inte är kocken som serverar, så att han får höra hur god någon tyckte att pastan var, direkt från den som tycker det. 
Om Sebastiano har en massa kompisar som han bjuder hit att äta för ett hyggligt pris så är det vi arbetare som får jobba över och slita för att de ska ha det bra. Chefen har ju oftast själv varit arbetare. Kanske känns det lite sorgligt för många chefer att inte ha den där gemenskapen som arbetarna har. 




torsdag 25 augusti 2011

Hästtjejer

Nu åkte precis Annah och Amanda till Sverige. De har varit här i fem veckor.
Och jag har samma känsla i kroppen som när andra har åkt. Hela rumpan känns stor och jag tappar känseln lite grann samtidigt som det känns märkligt, lite obehagligt pirrande. Och så går det upp i magen, molande oroligt och så blir det trångt över halsen och bröstet, som att någon vill trycka där. Och så får jag tunga fötter, och ben.
Amanda

Igår kväll spelade vi Plump. Det har varit den här periodens "efter-jobbet-häng-grej". När vi är färdiga i restaurangen sitter vi ofta kvar en stund.


Med Amelie spelade vi gitarr och sjöng Hallelujah och Skinny Lover.

Med Melkorka drack vi vin och öl, spelade Haj Kose! och lyssnade på hennes isländska Skype-samtal.
Nästa hästtjej kommer idag, hon är från Tyskland. Jag undrar vad vi kommer att göra med henne.

måndag 22 augusti 2011

Kluvet land

Det kommer att bli närmare 40 grader idag igen.
Jag simmar i poolen och lyssnar på Glesbygd´n på radion.
Ta allt.

Hästtävlingar


Detaljer från ett Guesthof i Österrike.




I tisdags var jag Amanda och Annah i ett väldigt varmt Siena och såg Il Palio. 



Siena är indelat i 17 olika kvarter, sk Contrade. Varje contrada har sin egen flagga med ett djur och speciella färger. Sedan medeltiden har de tävlat mot varandra i ett hästlopp där ryttarna rider barbacka tre varv runt det runda torget Il Campo mitt i Siena. Varje år är det tio av kvarteren som tävlar mot varandra och loppet hålls två gånger under sommaren, 2 juli och 16 augusti. Tre timmar innan loppet startar hålls en ceremoni där de olika kvarteren är representerade. Där är flaggkastare och blåsorkestrar, stora lugna hästar med vackra sadlar, män på rad i peruker och tidstypiska kläder, alla fullblodshästar som ska tävla och har svårt att stå stilla, och så i slutet skrider de fyra största oxarna jag någonsin sett in och de drar en stor vagn där det sitter män som ser viktiga ut. 






När loppet startar är torget fyllt till bredden med folk. Som alltid är det hästar som går omkull i en av kurvorna, de springer in i varandra eller så snubblar en och de bara brakar ihop.



Det går så himla snabbt och efter 90 sekunder är loppet över. Då väller folk in på banan och kysser och hyllar vinnaren och så börjar de slåss och på håll ser de ut som vågor som väller åt olika håll. Så blir det fest och slagsmål, men det var vi inte med på. Vi åt middag och drack vin i San Gimignano istället. 


Den vita hästen som representerade Giraffen vann.

Och för två veckor sedan var jag och Linnea på en annan hästtävling som skiljer sig mycket från ovanstående, VM för Islandshäst i Österrike. Den håller på i en vecka. På området kan man köpa alla slags tillbehör för ryttare och häst. Det regnade hela tiden vi var där och jag köpte äntligen ett regnställ. Jag saknade ändå mitt varmblod som står hemma i Sörmjöle, men jäklar vad många fina hästar vi såg. Det känns som att det är en rätt avslappnad stämning bland islandshästfolk och hästarna är också väldigt coola, fastän det stojas och hejas.

Tina Kalmo Pedersen som tävlade för Norge.


Vi körde upp och ner på tre dagar. På hemvägen hämtade vi en ny häst och så sov vi på ett himla mysigt och väldigt Österrikiskt gästhus. Vi svängde bara in på en avtagsväg och körde mot det som kändes rätt. Och så hamnade vi i Rattenberg, en liten by med många affischer om kulturella grejer som hände och flera affärer som sålde glas och diamanter. Vi åt panerad fisk med pizzasallad medan stammisarna spelade kort och drack öl. Utanför var det kväll och grått regn.
På morgonen dagen efter hittade jag en Röda Korset-butik. Jag köpte en österrikisk folkdräkt och en veckad, blå klänning. Den har jag lovat att bära om Claudia gifter sig.











tisdag 16 augusti 2011

I Italien heter det stranieri när man kommer från ett annat land.

Vart har man egentligen rätt att vara? Är det bra att säga att man kommer från Sverige? Man kan få för sig vad som helst. Att mannen som frågade om jag inte kom från Sverige tyckte att det var dumt, och att Malcolm sen kände sig nervös över att alla hans arbetare kommer från Sverige. Exotiskt i liten mängd, men sen kan det bli överväldigande och för mycket. Som romerna, katter eller mat. 


Fattorians finaste katter.

På turistbussens tak i Pisa. 



På p1 är det någon som läser ur Din stund på jorden av Wilhelm Moberg.
Att verkligen höra till. Där var folk känner till vem man är. Där alla känner till en. Att känna sig hemma är kanske en annan sak än att känna hur platsen dit man kommer liksom finns i en själv. Att den spelar på strängar i kroppen. 
Frågan är var mannen i Wilhelm Mobergs roman ska vara när han är 64 år. I barndomens Småland eller i Amerika där han har blivit vuxen. 

Kultur och språk.
Att lära sig ett språk när man växer upp. Att lära sig prata samtidigt som man lär sig gå, smaka.
Att komma till en ny plats och inte ha en aning om hur någonting ska göras. Det här känns inte naturligt för mig, säger Claudia när vi diskuterar vad en flaska vatten ska kosta eller inte eller om föräldrar från Sverige ska betala för vin eller mat och vilka som ska sitta tillsammans. Bestäm bara! Men jag vill inte bestämma, jag vill att någon annan ska ta besluten och så vill jag stå bakom och kanske hjälpa till allt vad jag kan. För mig känns det inte naturligt hur jag ska göra. Och jag vill ju bara lära mig. Berätta så ska jag lyssna. 

Finns där en plats där man är helt och hållet självklar? där allt kommer naturligt och i lagom mängd och bara flödar. 

(Per ora non sono stranieri alla fattoria, tutti gli hospiti sono di Italia.)