I tisdags åkte jag västerut, mot havet.

I Pisa finns ett torn som lutar. Dit kommer många människor för att fota och titta. Det var varmt när jag var där och jag kryssade mellan folk som lutade sig med utsträckta armar, leende mot en kamera. Tyvärr får ni inte se någon bild av mig när jag håller emot tornet och hindrar det från att falla. Det är typiskt en sån grej man inte kan göra själv.

 När jag letade mig fram från tornet och mot det som kändes som centrum, eller därifrån var människor kom, så gick jag förbi en botanisk trädgård,

vackra, prunkande balkongräcken,

en motorcykelolycka.

Jag tog eftermiddagsespresson på en riktig stammisbar. Där satt en man med stora glasögon och drack öl. En annan kom in med sin stora hund och åt en glass som de delade på slutet. En tredje, äldre man beställde ett glas av någon Averna och alla verkade känna varandra. Och så kom Marco, en smal tatuerad kille som såg sliten ut av livet. Jag vet att han hette så eftersom alla sa hans namn både när han kom och när han gick. 

När jag gick därifrån passerade jag en affär som sålde olika vassa saker, såsom knivar o dyl. Där stod Marco och jag gick in. Jag frågade om han hade några saxar för att klippa hår. Det hade han och jag köpte mig en. Han satte igång alla sina tre slipstenar och så fick jag känna och säga till när det var bra. Jag var lite feg med kameran, så det här är det enda beviset som finns på att det verkligen hände.

Jag hittade en fantastisk park med en tjock mur runt omkring. Ett annat land.
Och i mitten fanns en stor skärm där de visade utomhusbio på kvällen. Jag förstod inte så mycket och filmen var inte så snygg, men jag njöt mycket av känslan. Så här såg en del av parken ut på dagen.

Sen åkte jag ut till havet. Jag har länge tänkt att jag ska köpa mig ett par seglarskor. Jag hittade en Timberland-affär där jag provade olika stilar. Så himla svårt att välja. Jag blev tvungen att ringa ända till Korpo för moraliskt stöd. Pappa höll på att vinscha upp Krickan och jag blev påmind om varför jag behöver ett par seglarskor. Sen fick jag prata med Ninna och hon kunde ju förstå dilemmat och se storheten och de djupa perspektiven. Ska man ta ett par mörkbruna, klassiska, eller de rosa, lite roliga med lila sula eller kanske grå. Ja det är som vanligt, först måste man bestämma om man är kille eller tjej. 

Jag har inte köpt några seglarskor ännu, men när jag åker båt på Korpo nästa år, då ska jag ha ett par. Som har hunnit bli ingådda och lite slitna.

Viareggio är en hamnstad utanför Pisa. Där är det meningen att det ska finnas många turister i slutet av juli. De har förberett med dyra märkesbutiker, proppat stranden full med parasoll, satt ut röda varningsflaggor och baywatchmän var hundrade meter. Jag fick gå hela den långa stranden innan jag hittade en liten remsa där stranden var fri. Det var dåligt väder i Viareggio. Det var som när säsongen just har tagit slut och allt har tappat sin mening.

Jag åt en fantastisk skaldjurspasta på en mysig restaurang. Efteråt satt jag och målade bredvid servitörens ungar som gjorde skoluppgifter på italienska. Samtidigt ramlade en amerikansk pojke ut genom fönstret, fastän hans föräldrar hade sagt åt honom att sitta ner och stanna nära. Hans två tvillingsystrar började gråta och barnflickan tröstade. Men vi ringde aldrig en ambulans och jag tänkte på barnuppfostran och på hur svårt det är att föra en vuxen, diskuterande dialog med en treåring.

Färger av ett hus

Vi var i Libbiano för att hitta en ridväg.
Så här såg det ut i ett hus som alla hade övergett. Kanske för att det fanns mer jobb i stan eller för att de trodde att de skulle bli lyckligare där. Och jag tänkte att det kanske hade varit krig, att någon hade skjutit genom fönstrena så att hela den stora familjen fick fly.

Jag tror att jag räknade till sju toaletter. Det kanske var ett hotell en gång eller så var det en stor italiensk släkt som bodde där eller så var det hem för ett hippiekollektiv.

"Jag hade aldrig tänkt att nu ska jag föra anteckningar i fyra olika böcker. Det råkade bara bli så.

"Varför räcker det inte med en?"

Hon tänkte efter en stund och sa: "Kanske det beror på att det skulle bli ett sånt - svammel. En enda röra."

"Varför skulle det inte få bli en enda röra?"

                                 ur Den femte sanningen av Doris Lessing

(Och när man tycker att det känns jobbigt. Tänk då att inte ha något land att återvända till. Att inte ha släktingar och vänner som säger att de längtar tills man kommer hem. )

Här är det så viktigt vilken region man kommer ifrån. Om folk är från Rom så märker man det på en gång, de fläker ut sig över minst en och en halv stol och bryr sig inte om att man försöker komma förbi och ta deras tallrik. De tror att de är viktigare än andra, om de ens är medvetna om de andras existens. De napolitanska pojkvännerna kan bli farligt svartsjuka och på Sicilien är de vackra och förföriska. Här har varje region sin speciella mat, att servera napolitanskt i Toscana är omöjligt. Varje region har också sin speciella dialekt. Och när det kommer en napolitansk chaufför med japanska bussgrupper så kan han gå in i köket och snacka med killarna från Napoli, och så kommer han ut med en flaska vin, eller en stek och så dricker de kaffe och pratar som om de vore gamla vänner och klappar varandra på axeln. 

Om att flytta på sig själv och andra.

Alfonso, våran kock han är så himla bra på det där. Jag förstår ju inte vad han säger, men det verkar som att han blir kompis med alla möjliga som han har lust att vara på god fot med och han är otroligt verbal både i munnen och i kroppen. Ibland verkar han förklara förtroligheter och ibland verkar han äldre än vad han är. Han är bara 23 och jag har tänkt på hur det skulle bli om man skulle flytta på honom. På hur man blir när någon gäst frågar något på engelska, hur nervös och liten han verkar och hur man ler samtidigt som han verkar gråta med ögonen. Hur han verkligen passar här och kanske inte ens just här, utan i Napoli, där andra pratar lika mycket med kroppen, där man kan fiska i havet och äta en äkta äkta Margeritha. 

Kan man egentligen ändra på människor? När blir det någon skillnad? Spelar det någon roll vad vi säger till varandra? 

Om rätten att få prata sitt eget språk,

När vi pratar svenska så kan de bli nervösa för att de inte förstår, eller så tycker de att det är skittråkigt och måste visa det. Italienska tack! Är man i Italien ska man prata italienska. Nu har ju jag valt att komma hit, och jag vill gärna lära mig språket, och ta del av den här kulturen för att jag har valt det, men ibland tänker jag att jag kan förstå lite hur det känns att fly till ett annat land.  Blir man jobbig eller osympatisk har man inga rättigheter, då kan man lika gärna åka hem, om det inte passar.

och om skyldigheten eller rättigheten att lära sig ett nytt.

Ibland kan jag känna mig ledsen och misslyckad över att jag inte har pluggat och lärt mig mer italienska. Men det finns så mycket annat att lära sig. Och det är så fint att kunna prata om livet på engelska med Claudia och förstå saker som vi aldrig hade pratat om på italienska.

Om att ha kul på jobbet.

Det är kul att jobba med Claudia för att hon är underbar och för att jag lär mig och för att hon inspirerar till att göra roliga saker och för att hon kan få en att känna sig älskad. Och hon är modig och tuff och hon kan stå upp för sina åsikter och argumentera med killarna. Och hon förstår och kan det italienska och hon kan förklara hur det ligger till. 

Det är lättare att jobba med Nicolaj. Vi har samma rytm. När det flyter på som mest då överlappar vi varandra och gör olika saker och underlättar för varandra och förstår var vi ska ta vid. Vi pratar samma språk, för det mesta. Och vi blir klara fortare eftersom vi inte dansar, utan torkar glas istället.

Och det är så skönt att kunna prata med Linnea, jag är glad att hon är här. Även om jag inte lär mig mer italienska. Men jag kan förstå hur jag känner och tänker med någon som kan förstå. 

Jag blir lite grinfärdig

Smuts

Angående bröllop

Jag har serverat på mitt första bröllop. Det var två holländska människor som blev man och kvinna och familj och sen kom de med släkt och vänner och åt middag här. De var 20 stycken trevliga och vänliga människor. Och jag var så himla nervös innan och då blir jag arg. Jag blev arg på att det inte fanns någon med mycket erfarenhet, att vår chef inte verkade bry sig och förstå hur allvarligt det var att vi skulle ha en bröllopsfest.
Men sen sa de där unga människorna som jag jobbar med att det kommer att gå bra. Du behöver inte vara nervös. Det här är nu vårt ansvar och vi kommer att göra det bra tillsammans.
Och det gjorde vi. Bordet var vackert dukat och jag fixade med blommor och ljus. Och igen blev jag påmind om att man kan göra saker riktigt bra utan både utbildning och erfarenhet av just det man ska göra. Att det kan bli riktigt bra om man använder sig av allt man kan.

Så här var menyn: De åt först tårta och drack Prosecco. Sen åt de antipasto som var en mixad toscansk tallrik med blandade bruschette, salami och prosciutto, och en tallrik med pastarulle med ricottaost och spenat. Sen en pasta med vildsvinsfärssås. Och så ett baconinlindat typ fläskfilé och så sallad och ett annat kött med potatis och sen fruktsallad och vin santo och mandelskorpor, Cantuccini. Där någonstans i mitten var de flesta mätta. Efteråt blev vi inbjudna att skåla i limoncello och sen fick vi dansa.
Och vi dansade mer än alla gästerna.

Här är bilder från andra bröllopsminnen.

Så här såg det ut när Selma och Johannes gifte sig.

Ulrika och Martin var de första vars bröllop jag grät på. 

Tänk att bestämma sig för att man vill vara med någon hela livet. 

Här är bilder från deras förra lägenhet i Stockholm. 

Och så här såg jag och Emma ut när vi gick på deras bröllop. 

Poolish

Svensk sommar i P1 vid poolen det är för varmt i solen och jag kanske ska gifta mig med Carl-Gustaf Wachtmeister. Så himla fint med konst och kor och död. Han gillar säkert hår också.

 Glad Sommar från Toscana!

When did your heart go missing?

Prinsen är egentligen en ortodox präst och han hade bara semester i en månad från sin kyrka i en liten bergsby i norra Rumänien. Nu var semestern slut och han måste åka hem till fru och barn. Han lämnade välsignat vin i kylen så att jag kan hålla mig onykter ända till helgen. Men i helgen ska jag hålla mig nykter, för på lördag har vi en bröllopsfest till middag och på söndag kommer Johanna Thörns familj hit och hälsar på.

(Så här såg det ut när jag träffade Johanna varje dag i höstas, hon stickade muddar med pärlor och jag gjorde en klänning i tapet.)

Annars jobbar jag i restaurangen och tränar Frosti. Idag har han blivit duschad och igår vågade han nästan gå både in och ut ur rundcorallen. Det är häftigt att träna en häst som inte blivit hanterad förut. Allt är liksom nytt och konstigt, men han lär sig mycket hela tiden. Igår red jag Blida som, när jag kom för tre månader sedan var alldeles ny och det var svårt att bara få på henne grimman. Nu red jag henne i två timmar i skogen. Tänk vad de kan lära sig alltså.






















Det kan vara svårt att förstå varandra när man kommer från olika bakgrunder sa han och lutade huvudet åt sidan, när man inte pratar samma språk och tror att Gud sitter på olika moln i himlen. 
Men jag ville visa dig vart jag kommer ifrån, svarade jag. Jag tror att du kommer att gilla att bada naken på klipporna på Korpo. Jag tror att det blir kul på midsommar när alla är tillsammans. Du kan bidra med nya traditioner och mina släktingar kommer att vara intresserade av ditt land och fråga en massa saker. Och jag och din mamma kan titta på blommor och krama om varandra och hon kan tycka om mig jättemycket även om vi inte kan prata med varandra. Och tänk vilken grej för dig att ha en flickvän från Sverige! det måste ju dina kompisar tycka är jättehäftigt. De kanske känner till Zlatan? 
Han suckade och skakade på huvudet. Men du, vi kan väl se vad som händer och sen när du skaffar facebook igen, då lovar jag att lägga till dig på vännerlistan, okej? Men vänta inte på mig, jag kan komma tillbaka tidigast om 15 år, när min yngsta har fyllt 18. Försök hitta någon av din egen sort så länge.
Så jag söker någon som pratar Sörmjöliska, som inte kommer från längre bort än pulkabacken. Som hittar till Brännäset, och som körde genvägen varje gång han vågade och sedan sa aaah när han cyklade in på grusvägen efter Carinas hus. Någon som kan tänka sig att crawla ända från stallet och hem på vintern och som kan sova både i lekstugan och i tält på gården. Och det är väldigt viktigt att vi har samma religiösa bakgrund; Missionshusetsörmjölesångkulan-fg/pg. Det är okej om du har gått lite i scouterna. 

Jag tar min kompis jobb

Claudia som har jobbat här i två år behövs inte längre. Vi är svenskar som behöver mindre betalt och som kan tänka oss att bo i husvagnar för att få vara under den toskanska solen som gör det hon brukade göra. Hon vill så gärna plugga på universitetet, men då behöver hon pengar och ett jobb eftersom det kostar mycket. Enkla, snabba lösningar som kostar så lite som möjligt, folk som stannar en månad eller några veckor är nog.

Lavendel och solrosor i fält utanför bilfönstret

Jag träffade prinsens kusiner när jag var i Florens senast. 

Storkusin, vars namn jag inte kommer ihåg

Lillkusin Victor

 Vi pratade engelska. Den äldre ursäktade att han inte var bra på engelska, fastän han är det och den yngre berättade att han tar privatlektioner en gång i veckan. Vi översatte ord från italienska till engelska till svenska till rumänska. Vi tittade på foton och jag visade bloggen. Vi tittade på alla bilder och lyssnade på Säkert när hon sjöng om Arjeplog. Jag berättade om skogarna och snön. Du verkar stolt över ditt land, sa den äldre. Jag visade bilder från Korpo. Det verkar lugnt och fridfullt, sa han.

Jag är stolt över mitt land. Det är aldrig några problem för mig att berätta vart jag kommer ifrån, jag vet att folk kommer att tycka om det. Folk är intresserade av Sverige. De vet att det är ett välutvecklat och bra land och de tycker att det är exotiskt att det ligger så långt borta och så vill de veta hur kallt det egentligen blir på vintern. Och jag har ett namn som alla förstår och som många tycker är vackert. 

Jag har svårt att förstå hur det blir för någon som kommer till ett land och inte känner sig stolt över sitt hemland.

Till Italien kommer det många från Rumänien för att jobba. I Rumänien anses Italien vara ett bra land. Den äldre kusinen tyckte att de italienare som klagar på att det är hårt i Italien och att det inte finns några jobb har fel. Hit kommer det en massa turister och Italien är ett rikt land, sa han och jag har hört att folk som bor i Skandinavien är världens lyckligaste. Och jag berättade om den höga arbetslösheten i Sverige, att folk tar sitt liv för att de är deprimerade och att alla är ledsna ibland.

Vi åt pasta med tonfisk och drack vitt vin,

det kräver rätt så mycket koncentration

Allt är en cirkel. Folk går mellan olika länder och tar varandras jobb och vi träffas och vi använder varandra och så är vi tillsammans ett tag, och så tar vi över någon annans och går vidare.
Och där i mitten är det kul att umgås och prata om saker och upptäcka att det är mycket som är likadant och helt olika.

Jag är en fattig afrikan som söker lyckan på andra sidan jorden. 

I met the cousins of the prince when I was in Florence the last time. We were talking about Sweden and Rumania and looking at photos. We were speaking english and we translated words from italian, to swedish, to romanian.

(I hope it´s alright that I used the photos of you)