Grattis Sverige!

Det har fötts en "piccolo svedese", s(l)äkten Holmlund-Lestander har fått en ny medlem, en guldklimp har kommit till världen och jag har fått mitt andra kusinbarn i världshistorien!
Ida och Fredrik har fått barn! Jag har inte vågat ringa ännu, när man är nybliven förälder sådär tänker jag att man har fullt upp med att mata och titta och sen är man trött och sover.

Här är hjältinnan. Tänk att folk kan föda barn alltså, det är ju overkligt.

Ett bröllop utan tårar

I helgen hade vi bröllop igen, det var första gången som jag inte har gråtit innan. 

Men nu ska jag gråta hela veckan, för nästa helg ska Malcolm syster gifta sig och det kommer typ 150 gäster, de flesta släktingarna är dessutom från Sicilien. Om jag inte hör av mig efter måndag så har jag tagit livet av mig.
Här är bilder från de två senaste bröllopen.

Jag gillar inte att servera på bröllop, det ska vara så speciellt, och man ska vara professionell, snabb och osynlig. Och ingen har varken lust eller tid att prata, de har alla fullt upp med sina trevliga släkt och vänner.

"Jag tycker bättre om att förgylla en vanlig tisdagskväll utan att slå knut på mig själv", för att citera Sara Begner i senaste "mer smak". (Tack mamma för tidningen och kortet, nästa höst åker vi på Skördefest tillsammans)

Den här tidens färger

HUS

Bikupor på Andreas marker

KÖK

Vallmoröd traktor

SOVRUM

Tutankamon, bror till Brorsan och Tigrina

 SAL

Vin under jäsning

HALL

Höstsol genom mörk vinflaska

 TOALETT

Olivträdens frukter och blad

Oh, glada dag

Igår var jag ledig från mitt serveringsjobb. Jag började dagen med en promenad runt ägorna. När jag gick mot familjen Tognis (det är alltså Claudias familj, men hon är ju i Pisa) hus funderade jag på om jag skulle gå över deras gård och se om de var hemma. Men jag tänkte att de kanske blev less på att jag jämt hängde där, de kanske ville vara ifred, de kanske inte ville ha folk som gick över deras gård, när jag hade tänkt det så gick jag dit iallafall, och det var himla tur, de behövde nämligen någon som kunde stå vid fönstret och skrika Ferma! när Claudias pappa sa att det var fullt i tanken som står utanför Cantinettan. Pumpen förde ett sånt oväsen att Claudias bror hade svårt att höra ända in.

De är snart klara med druvskörden. Inne i cantinettan luktar det sött av druvjuice och jäsningen gör att de stora tankarna blir alldeles varma.

Claudias bror, Davide

Claudias pappa, Andrea

När jag hade ätit frukost gick jag ner till stallet, där kom Linnea precis tillbaka med en grupp. Vi red ut med Frosti och Pegasus. Alltid lika fantastiskt att bli medveten om att man faktiskt rider de där två som var så himla rädda och som man inte ens fick sätta grimma på för några månader sedan. Frosti är en grym töltare, Pegasus är vacker och superkänslig och travar bra.

Efter lunch läste jag ett slag i min fina bok om Florens som jag fick av gudmormoster Karin, innan jag åkte till Poggibonsi med Marco. Där mötte jag Susanna och på kvällen åkte vi till Siena. Hon för att träna artistisk gymnastik och jag för att träna min älskade Aikido!

 Underbart att känna igen saker och övningar, stämningar och ord så långt borta från Sverige. Och tillochmed människorna. det här är den tredje dojon jag tränar i och i alla Aikidogrupper återkommer några personligheter.

Där finns den lite större, typ 40-åriga killmannen som gärna vill visa en hur man ska göra, som egentligen inte har så mycket känsla, men han har tränat länge och vet teoretiskt hur det ska gå till.

Där finns den mörke, ödmjuke och tålmodige som kommer på varje träning och tar på sig ansvaret att skicka mail och sätta upp lappar.

Där finns en mjuk, ung man som är fantastiskt duktig, men aldrig skulle medge det själv (i den här gruppen var han dock äldre)


Förhoppningsvis finns det en kvinna som är skitbra och har Hakama. Den här gången är hon tränare och jag gillar redan hennes stil.

Det här är en engelsk låt som jag har översatt till svenska, ungefär som att Cicci förstod vad Roxette sjöng, alltihop faktiskt, fastän hon bara gick i trean och inte hade börjat med engelska än.

"Hej, jag behöver någon. Hallå, inte vem som helst. Men hjälp, du förstår jag behöver någon. Ja ungefär så  

När jag var yngre, mycket yngre än vad jag är nu, då behövde jag ingen hjälp alls. Men tiderna förändrades och nu är jag inte lika säker på mig själv längre. Jag vet, jag vet att jag behöver dig mer än någonsin.

Hjälp mig om du kan, jag känner mig låg. Och jag skulle verkligen uppskatta att ha dig här. Hjälp mig att få fötterna på jorden igen. Kan du snälla hjälpa mig?"

Jag vill äga, en filt som jag kan lägga ute på marken, ett överkast där katter får sova och ett vitt lakan med ett gammalt broderi.

Tankar för dagen och funna bilder

Frosti i motljus

När man kan något, då kan man se helheten. Man kan ha överblick och förståelse i ett större perspektiv. Under inlärning behöver man tänka igenom varje steg och kan bara ägna sig åt en enskild sak i taget. T.ex. finns de dom som inte kan städa, de kan diska ett par glas, eller dammsuga bort damm i ett hörn. Men det kommer inte att kännas rent och städat, fastän personen tror att den har städat. Den har visserligen tränat på att städa, men kan ännu inte se helheten.

Basilika i förgrunden och typ Flitiga Lisa i bakgrunden

Jag frågade Alfonso hur han kan göra allt så snabbt, tänker du aldrig, frågade jag? Nej, förstår du, när man kan något bra för att man har gjort det mycket, då går det per automatik.
Det finns folk som har sagt till mig att jag tänker för mycket. Tänk inte så mycket!
I en barnbok som vi läste mycket fanns det en Lilla Björn som sa; jag tänker, alltså finns jag. Och finnas till vill man ju, det är kanske det viktigaste man gör här i livet.

Katt på grusplanen utanför huset

  

Tack kära släkt och vänner!

Jag kommer ihåg en del av en text som satt uppe på Lestanders toa-dörr, jag har gjort om den lite,

"Med folk (de ska vara minst ett dussin) och god mat, ja då känner jag mig lycklig och väldigt rik, så är det med sång och musik"

Gud skapade både man och kvinna med hår på kroppen. 

Och på söndagen sov han.

 Det är klart att man inte hinner träffa alla man vill på tre dagar.
Men jag har hunnit bli hämtad av Gustav på Skavsta och äta frukost med honom och be bordsbön både före och efter och prata om Japan och tempel och katolikdop och dragkrokar på Skanias lastbilar. Eftersom jag reser med lätt packning har jag med varken dator eller kamera. Jag vill tacka min pappa och hans chef för att han skannade in bilderna på sin arbetstid. Bilden här ovanför är från förr i tiden när jag och Gustav gick på en skogsväg på Korpo.

 På söndag ska jag träffa Ida i Gävle. Om Frida i Kraja har rätt i sina sior så får jag även träffa Idas son, och han ska vara knappt ett dygn. Jag hoppas på det. Annars ser jag mycket framemot att träffa hans mamma och hennes mage. Och hinna prata och ta en fika innan jag åker till Stockholm och får vara tillsammans med mina älskade systrar. Vi kanske ska suga glass med sugrör igen, det har vi inte bestämt, men det blir släktmiddag hos farfar på söndagkväll iallafall.

Rapport från köksbordet, Sörmjöle

Jag skulle åka till Sverige. Kvällen innan skulle jag ladda in bilder och skriva så här:

"När man har en sån här hemlängtan, då är det bra att man kan åka hem. Så jag tar en veckas semester.
När jag kommer tillbaka ska jag fortsätta rida Frosti. Vi har både galopperat och töltat och varit med på tur.

Bild saknas på Frosti i motljus.


Jag hoppas att min trädgård har överlevt.

Bild saknas på basilikablad i o-fokus med typ Flitiga Lisa i fuchsia, ljusrosa och korall i bakgrunden. 


Jag undrar om Lilltigra har blivit större och om både Nikolaj och Chiara har kommit ihåg att ge dem mat.

Bild saknas på kattunge som ligger på grusplanen utanför husvagnen."


Men det blev inte så. Jag fick i grevens tid reda på att det var strejk dagen efter. Alla bussar och tåg skulle vara inställda. Så jag fick åka med Marco till Poggibonsi redan på kvällen. Det var tur att jag hade packat väskan, men att skriva blogginlägg var det inte frågan om. Jag sov hos Susanna. Hennes fina mamma bjöd på kaffe med en massa mjölk och en cremefylld cornetto klockan halv sju morgonen efter. Och så fick jag tillbringa en dag i Pisa. Jag åt glass och panini, köpte en bok och gick till min favoritpark, den med utomhusbion. Utanför Pisa Airport var det 33 grader och mitt enda och handbagage vägde 4,3 kilo. Jag var lycklig.

Nu längtar jag hem så himla mycket. Det är ensamt i det mobila hemmet. För första gången bor jag själv, Nicolaj fick ta tyskan. Men jag funderar på att flytta henne hit. Det är sorgligt att vakna på morgonen och veta att ens tankar inte blandas med någon annans, att det är ett helt hus bort till andras drömmar och vridande i sängen.

En måndagkväll hade vi avslutningsfest för Claudia. Vi satt vid ett stort bord utanför hennes hus och åt panini och vattenmelon och Alfonso hade gjort en tårta. Vi drack Claudias pappas vin på mörka flaskor utan vett och etikett och dränkte brödet i hans olivolja.

Det var så varmt och fint och mysigt och "som en italiensk film" (favorituttryck, det betyder att något är bra och trevligt och lite exotiskt och man tänker på hur man fick ha det så bra, fastän man ofta är med som regissör, mer eller mindre)

Inga bilder, bara ord

Imorgon har vi det andra bröllopet för i år. Ikväll ska de ha grillmiddag och jag ska snart gå och göra mig iordning för att servera på buffén. De är från Holland och 56 stycken, de har hyrt vartenda rum på hotellet, så i helgen har vi inga andra gäster. Brudparet har cyklat hit på såna elcyklar från Holland, 1600 km. Bruden föräldrar följde dem med husbil och ett stort släp och deras två små barn. Och så träffades de på olika ställen på vägen. Så himla fin grej. Och nu är de här med en massa vänner och familj och badar i poolen.

Det är himla nervöst och en massa saker som ska fixas. Inte för att jag har något huvudansvar, men ändå. Man vill ju att det ska bli bra. Och så är det lätt att glömma att det är de själva som fixar festen, det är de själva som gör att de har det trevligt. Jag tycker att det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till trevliga stämningar och stora familjer. Å ena sidan vill jag krypa upp i någons knä och vara någons barn, en självklar del av gemenskapen. Å andra sidan vill jag vara en superhärligt käck servitris som skrattar högt och slänger med sitt långa hår och glittrar med ögonen. Å tredje sidan vill jag gömma mig under täcket och känna mig ensammast i världen, fastän det är alldeles för varmt.
Men jag tänker på Selma och Johannes bröllop. Där gjorde servitriserna ett bra jobb, men jag la aldrig märke till dem, de dansade inte med oss efteråt och jag skulle inte känna igen dem om jag träffade dem på stan. Och så tänker jag på hur svårt det kändes att servera 12 japaner i början, hur Alfonso sa att jag bara skulle ta det piano och ett steg i taget.

Havet behöver inga ord, det talar för sig självt. Så vi var mest tysta