Nästa kapitel

Jag har vandrat vidare, fallit och rest, rest mig igen och gått vidare. Syrenerna har blommat och blommat över, vissnat och blommat igen.

Nu är jag ute på en ny resa och ni ska få följa med. Den handlar om Syrran och Anden som företag, om Judith, hon som cyklade runt i Tvärålund; mammas hemby och gjorde hemmanent, som drack kaffe i mormors kök och klippte folk i byn. Det handlar också om Elin, vars cykel jag tog över och som jag använder nu, långt efter hennes död. Det handlar om att föra arvet vidare och trampa sina egna stigar.
Det är 5 år sen jag skrev mitt senaste blogginlägg. I fem år har tanken om Syrran och Anden som företag legat i dvala.

Namnet då? Ja, ni undrar det ibland, var kommer det ifrån? Jag och min kompis Yessica satt och diskuterade salongsnamn, "här i Övik finns en salong som heter 'Ödlan & Brorsan'! Så himla skönt, tyckte vi båda, med en salong som inte alls heter något med sax och kam, eller fön i någon lite pinsam ordvits. Så slängde jag om det hela, tog ett annat djur, och döpte min framtida salongsdröm.
Med tiden har anden ibland blivit en ande och Morsan, Syrran och Anden är ju också helt okej, i en mer andlig betydelse.

Såhär vill jag att mitt företag ska kännas; som att ligga på en häst. 

Som att vara buren, titta upp mot himmelen och vara alldeles trygg.

Efter både hägg och syrén

Syrénerna har blommat ut och det är dags för mig att resa vidare.

"Man ska inte flytta på gamla och barn"- så har jag tänkt, men jag är varken gammal eller något barn och jag ser framemot att flytta nu. Jag ser framemot det som ska komma.
Jag läser Bodil Malmsten och förstår att jag bott med någon som tror sig vara en fjäril i en stötfångare;

"När jag får syn på fjärilen sitter den som bedövad, som död i gallret på stötfångaren, jag tar för givet att en fjäril inte kan överleva tjugo mil i motvinden på en motorväg men när jag närmar mig flyger den - efter att ha tagit den sats som krävs för en fjäril att lyfta - sin väg"

Den fjäril jag känner befinner sig mitt på motorvägen, men när han kommer fram kommer han antagligen upptäcka att han överlevt.

Så jag reser. Minns att man behöver tänka först på sig själv, annars går man under, och att man bara behöver lämna ibland, och lita på att folk kan ta hand om sig.

Jag följer syrénens blomning och stannar där den står som vackrast, när natten är som kortast och alldeles ljus.

Händer som gör saker

Stockholms finest

Jag ville fira att jag blivit äldre,
så jag samlade de bästa stan med omnejd hade att erbjuda.

 

Och så delade jag upp dem i två lag och satte dem i varsin soffa. 

Där bollades samtalsämnena både inom lagen och över planhalvorna.

Vickan gick av när vi bytte spelplan och vi andra fortsatte ut i naturen. Där gick över vi brittiska, mjuka, gröna kullar och såg både Knölsvan och Sothöna. 

Det blev en helt igenom vänskaplig match, och på hemvägen blandades lagen som om ingen rivalitet någonsin funnits.
Så åkte de hem till sina respektive hemmaplaner.
Jag åkte in till stan och åt middag på en Créperia, med en helt annan laguppställning.

Mognad

(Jag vill gärna säga Ni till vissa av damerna som kommer till salongen. Ibland lyckas det väldigt bra, och jag känner hur mycket mer de tycker om mig när det känner sig respekterade och respektabla när jag ber Er luta huvudet bak i shamponeringen.)

Det råkade bli så att inspirationen kom tillbaka nästan precis när det hade gått två månader sen senaste blogginlägget. Jag gillar det, när man tycker att saker hänger ihop och man ser sig finna en mening. Det är kanske mitt största intresse; alltså det jag inte ska jobba med, utan ha som hobby.

I maj ska jag åka hem och baka tunnbröd. Jag har lärt mig av Mästarnas Mästare och kan baka ut riktigt tunt och runt, så överjävulskt bra så att jag senast fick stå på Första platsen.

Okej, ursäkta skrytet, men när man har fått gå från platsen där man står med en sliten mjölborste och rostig skärkniv i handen; där man får lägga bröden under bakduken och det värsta som kan hända är att man tappar det på golvet och får plocka upp; från platsen där man lätt blir utbytt mot en yngre, mindre erfaren förmåga och där det är stor omsättning på arbetskraft för att det är där barnen brukar stå, och de har ju inget tålamod.

Till Platsen där man får stå tills man dör, eller inte kan stå längre, där man strävsmat står och kavlar i perfektion i flera dagar för att man är seg och uthållig, där var det inte finns någon konkurrens om Platsen, för man är självklar och bäst. Jag vill tacka alla som stått före, mina mentorer, Helena och Mormor, och Karin, för att du har kvar bagarstugan.

Och så en strof av förut nämnda, K Boye:

Jag tror på dem som bor på en gård och bryter mark.
De tar sin kraft ur närande jord,
och de gör jorden stark.
(...)
Förr stryker nog som herrelös hund
min svultna själ
misstänktsamt skygg kring bommade hus
och fryser ynkligt ihjäl,

än länkas fast att vakta sin gård
i ärligt kall
och höja mot hemlöst vandringspack
ett övertygelsens skall.

Mellanmål; eller Delmål

Jag brukar låtsas att jag har ett eget hushålle, så när barnen äntligen har lagt sig, då stänger jag dörren till köket, sätter på p1 och bakar ut surdegsbrödet. Det tar lång tid och klockan blir sen. Då tänker jag på folk som levde förr i tiden. Då, när kvinnan vävde hela dagen för att få trasmattan färdig och fick ta natten till att sy familjens kläder, innan hon skulle upp för att mjölka i ottan. Då, när Var hade löss ända ut i tåspetsarna och Varannan tvättade sig bara till jul.

Nu känns det lättare att det inte blir så många timmars sömn, eller att man ibland har en lus i håret eller väggen.

Jag har blivit analog. Så att jag mest lämnar in rullar för framkallning och inte kollar mailen på flera dagar.

Att vara analog innebär också att saker tar ganska lång till i jämförelse; Först ska man fota det som händer, sedan ska man fota vidare tills hela rullen tagit slut, innan man kan åka till Odenplan och lämna den hos tanten som verkar lite butter, men som var trevlig senaste gången, och så ska hon inte skicka rullen till Tyskland, men det kommer ändå att ta ett par dagar. Och så får man vänta tills man är ledig från jobbet, så att man kan hämta rullen och sätta sig på något mysigt fik för att se att man fått rätt bilder. Sen ska Farfarns scanner fungera.

Så just idag får ni inte se några bilder från vad som hände förr.

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

(...)

På ställen där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr."

Vägen ska innehålla hästar och vackra hus, stabila grunder och mycket vackra hår.

Slut på kapitel Ett

Sicilianskt kakel

Ja det har blivit dåligt med uppdateringar på sistone. Sällan och urvattnat, som en skir akvarell. Det är ju vackert i och för sig med akvarell, men jag behöver måla tjock oljefärg nu, sådan som ligger i lager, som får torka en vecka och sedan målas över, där man kan se och känna klumpar av färg när man går nära.

Oj vad jag tycker att det är kul att skriva den här bloggen för er och för mig. Därför ska jag ta en paus nu. Kapitlet om Italien är härmed avslutat och tills jag kommer på vad jag ska skriva och välja bilder om härnäst så får det vila.
Under tiden ska jag bli bättre på att färga folk med ekologisk gurkmeja, klippa konststudenter utan spegel, framkalla bilder i mörkrum och steppa i skorna som jag har lagt undan på dansshopen.
Som vanligt går det bra att skriva brev, för hand eller på skrivmaskin till:

Sofia Ahlman
Fjärdingsmansvägen 190
192 70 Sollentuna

Västerbottniska mönster;
en av Sune Jonssons allra vackraste
bilder, från en skolavslutning.