Mornarna är bäst, ingen protest

 Vissa morgnar är så magiskt vackra. Här är några bilder från en sådan. 

När vi kom ut på morgonen hade jorden skapa ett dimlandskap utan dess like. 

Och så solen på det.

Linnea rider iväg med ett danskt par på en två timmars tur.

Monauto flöt i dimman, kom fram och försvann om vartannat.

Vi åt frukost på balkongen och hade den här utsikten till frukostmackan.

Sen gick vi och hjälpte till med olivskörden. Ricardo använder sig här av en grej med långa pinnar som vibrerar och vrids ett halvt varv fram och tillbaka. Jobbigt när den vibrerar så mycket och tungt att hålla upp armarna sådär, men det är snabbare än att kratta för hand. Jag använde en gul plastkratta som den jag hade hemma i sandlådan på baksidan.

 Emma var också med. Hon hade hennafärg i håret och nyklippt page.

Här är bildbeviset på att jag var med. Det är alltså tjejen i brevet som har plockat oliverna. Lyllos henne.

Min sambo sedan tre veckor har åkt. Det är sorgligt och ensamt. Emma har den senaste tiden varit här och försökt lära mig viktiga saker om livet, dess bak och framsidor. Vi har pratat mycket och jag har återigen behövt förstå att världen ser olika ut för olika människor. Jag tror liksom att alla egentligen vill samma saker.
Att alla vill gallopera fort över en äng, egentligen.
Att alla vill stiga upp tidigt på morgonen och jogga en liten sväng innan frukost, egentligen.
Att de som jag när jag inte gör det känner sig lite ledsna.
Jag kan inte förstå att det finns en tjej på gröna linjen som önskar att hon vaknade i Japan imorgon eftersom hon vill besöka stora spelhallar och dansa dansmatta; inte för att hon vill träna aikido och äta sushi.

Det här himla tur att jag har en katt här som lägger sig nära nära ansiktet och viker in frambenen under bröstet. Eller håller tassen på min överarm och bara håller kvar och somnar.













Men vad är det som känns så jobbigt, frågar hon.
Men det är typ allt. Igår kändes det jobbigt att alla i San Gimignano var så fina och tittade så vänligt på mig och att det var så varmt att jag kunde ha shorts, det var jobbigt att det var så bra, eftersom jag snart ska åka härifrån. 
Och idag var det jobbigt för att Emma åkte och jag behövde stanna i Poggibonsi där alla verkade slitna och utarbetade och var fula. Och så oroar jag mig för att packa och att resa ensam.
Men du är inte ensam, jag ska ju åka med dig hela vägen!
Ja jag vet, det blir ju mysigt, men det är just det också, jag är orolig att de inte vill släppa in dig när vi ska över gränsen från Danmark. 
Okej. Men du det där torrfodret är inte så gott. Jag föredrar köttet från restaurangen.
Men gå inte.
Jag har ingen lust att stanna, jag behöver tvätta mig. 

Jag ska flytta till Stockholm och lära mig att färga hår med vulkanlera och borsta ett huvud tio gånger med vildsvinsborst, hur man kan tvätta med bara balsam och varför daggkåpa man vara bra att ha torkad på sin salong. Det ska verkligen bli spännande.
Sen ska jag öppna salong Syrran och Anden på en vackrare plats, långt från T-Centralen.

Taket på toan ska vara av mosaik

Det ska vara ljust och fräscht med gammalt trägolv

Mina kompisar ska ställa ut sin konst i min salong,
som de här målningar av Johan.

Och foton som Aron har tagit ska sitta på väggarna.

Jag ska sälja lite vintagekläder,

olivolja från Italien, och hemmagjord salva

Jag öppnar om en två, tre år. Välkomna.

En brasa som väckte minnen

Ikväll hade vi brasan tänd i middagssalen. Det var första gången sen i våras. Det har sagts förr och jag säger det igen; Vad en doft kan väcka minnen! Vips var jag tillbaka i april eller mars; Sabrina var fortfarande här, hon som jag tänker på varje gång jag sätter fem vinglas mellan fingrarna. Jag minns vad gästerna åt och precis hur det kändes att ha en massa italienare att servera och vara rädd att de ska tilltala en för att man inte kommer att förstå. Jag minns hur det kändes att vara ensam och ny, hur det kändes att servera en grupp på 12 japaner och hur fint det var att komma till husvagnen på kvällen och sitta med Tiger-Lo i knät och titta på stjärnorna.

Nu sover Tiger-Lo´s dotter i min säng och hon har ett eget kattpass och en reseryggsäck.
Jag har gjort en massa saker som jag har varit orolig inför, det har gått snart åtta månader och jag har levt ett liv.








Malcolms syster Veras bröllop är över, och jag gjorde hennes hår på lördagen.






















Pegasus kom till slut in i flocken och jag fick Tiger-Lo steriliserad.

Jag serverade på mitt första bröllop, andra och tredje.

Det kände som att jag hade ångest när jag stod och provade linnen på Myrorna i Umeå i mars och tänkte att det bara kommer att vara alldeles för varmt hela tiden och jag kommer bara att vilja vara naken, och tänk jag som tycker att den svenska sommaren är alldeles för varm som den är. Och så klarade jag ändå flera veckor med nästan 40 gradig värme, så här skrev jag en dag i juli:

38 grader. 38 grader!!! Jag kände mig helt deprimerad igår. Jag visste att det vore bäst att ligga i poolen, men det var som att jag inte förmådde göra det som vore bra. Och där var en massa barn och det kändes som att de gjorde att det blev ännu varmare och att det var alldeles fullt med folk överallt. Och jag hade tänkt fly på en vespa och åka till Volterra och sitta ensam på ett berg och så blev det inte så och jag tänkte att jag skulle fly på ett plan till Antarktis eller Korpo.

Och så åkte vi till Pogginbonsi istället, i en bastu till bil och jag ville bara vara utan folk och i en annan kropp. Sen blev det bättre. Jag köpte ett par 80-tals jeans och på kvällen åt jag middag med Linnea och hennes föräldrar i en vacker by som heter Sanna Piano och ligger uppe på ett berg.

När det är 40 grader på dagen är det även varmt sent på kvällen efter en italiensk middag och man kan sova under stjärnorna under bara ett lakan utan att det blir kallt. 

I Sverige är det aldrig varmt, inte ens på sommaren.

Den eviga strävan efter balans

Nu när jag har en klänning som finska flaggan saknar jag bara en Västerbottensring.

Och det här är Tigrina. Hon har både kattpass och
rabiesvaccination och idag var hon med på COOP i sin
kattryggsäck. Människan är sannerligen ett egoistiskt djur.
Som de flesta andra.

Det är så här att det hänger ihop

Åh vad det är härligt med Aikido! I måndags tränade jag i Florens för en 65 årig gubbe. "Kontakten här är viktig, det fungerar inte om ni har för stort avstånd mellan varandra" förklarade han, står man för långt ifrån, det är då det kan bli farligt.
Det är precis som att gå bakom en häst, det allra farligaste är att bara nudda hästen med handen när man går bakom den, medan man har sin kropp så långt borta som möjligt. Går man däremot nära med hela kroppen är risken liten att hästen sparkar överhuvudtaget och om den gör det hinner det inte utvecklas så mycket kraft.
Man ska stå nära och ha kontakt, det ger en mer kontroll.
Eller så ska man hålla sig på behörigt avstånd.



"Hur kan jag tysta mitt hjärta
Som kastas mellan norr och söder? "
                             ur Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

Jag tittade på gamla bilder och för precis två år sedan var jag med min klass på Konstbiennalen i Venedig. 

Vi åkte tåg tidigt på morgonen från stationen i Kalmar och jag visste inget om livet.

Jag badade i havet, Samuel och Kalle gjorde det inte.

I år vid den här tiden bor jag i Italien och Emma Björklund är här och hälsar på.

För ett år sedan drack vi bärnstensfärgad alkohol i Emma och Johans lägenheten vid Dragonskolan.

Vi gjorde studiebesök på Norrlandsoperan där vi träffade Jeanette och senare sydde Emma en svart klänning med en massa vik.

Jeanette visade oss en scenmodell och jag visste inte att jag ett år senare skulle bo en timme från David-statyn.

Du måste bara acceptera. Det är såhär. Du kan inte ändra på någonting överhuvudtaget. 

Men hur kan du tänka sådär annorlunda.

Nä, men det bara är såhär.
Men jag tror inte på att du känner annorlunda än vad jag gör. Det är ju så tydligt att det är just så här, jag känner ju det nu. Nu nu nu. Hela min kropp svämmar över. Känner du inte?
Nä, inget. 

l'Oro

Ho avuto un mezzanno meraviglioso. Forse il meglio della mia vita.

Senza voi no lo so come mi aveva passato.
Senza voi non avrei avuto nessuno da parlare con dal'capelli, i problemi dei ragazzi e le culture differente. Non avrei avuto una spalla a piangere sulla prima i matrimoni.
Non avrei avuto niente da fare a miei giorni liberi, non avrei avuto cavalcare per quattro ore e dopo nuotare con un cavallo nel lago.


























Senza voi non avrei andate in una macchina con le finestre aperte, cantate insieme. Senza voi non avrei  esperienza la bella veritá, la vera Italia e ero andate senza un altro cuore svedese di relazionarsi con me.
Senza voi non avrei mangiato pasti a una mervigliosa familglia, come un film italiano, e non avrei nessuno da parlare con i problemi di gati.

Non posso spiegare con le parole.
Avete il mio amore. L'oro è voi.

E la cosa che mi fa piú orgoglioso da questo anno e que ho visto tutti due da piangere.

Grazie a Göran Källström, il mio professore nel italiano, Claudia Togni per il iniziare, 

e Google Translate.

En gång i tiden var det vår

Det står att jag har 34 dagar kvar på min internetkod. Det har stått över hundra förut. Det kändes som en overkligt lång tid. Kan man ens tänka sig mer än en vecka, eller högst en månad? 

Nu är det överskådligt och greppbart. Det börjar bli läge att börja kryssa dagar på ett papper. Som en äldre man som snart ska dö, som tittar tillbaka och summerar, glömmer det som händer just nu, för att det som hänt förut behöver bearbetas och funderas över. Men jag ska inte dö, jag ska precis börja en ny del av mitt liv och väva samman det med det gamla, härs och tvärs huller om buller. 

Jag gillar när det blir översiktligt. Jag gillar att tiden går. 

Förr i tiden fick Tiger-Lo ungar

Jag steg upp tidigt på morgonen

Vinrankorna var små och jag kände dem inte. 

Jag längtar efter att vara närmare mitt folk. Jag kommer att sakna landskapet och glassen och panini med prosciutto och espresso med cremefylld cornetto till frukost. Jag kommer att sakna att man kan sova ute på natten och att krukväxterna i min trädgård blommar i oktober. Jag kommer att älska att komma tillbaka.

Men varför svarade du inte när jag ringde, frågade jag. 

För att jag tyckte att du var äcklig. 

Men det var väl ingen anledning? 

Nä, kanske inte, men jag tyckte det då. Jag har hittat en annan nu iallafall. 

Jaha, kul. 

Vi träffades i skyltfönstret utanför COOP. Hon är alldeles slät, och så pratar hon perfekt italienska eller vilket annat språk som helst. Vissa kvällar byter jag ut henne mot ett sidenlakan, och så ligger jag och stryker handen över det hela natten. Jag ska nog gifta mig med ett sidenlakan, jag tror att vi skulle få vackra barn. 

Jaha, svarade jag, jag ska nog skaffa barn med en katt eller en häst, de är sympatiska tycker jag.

 Och så höll vi på sådär i hundra dagar och nätter, tills solen gick upp över Santa Maria del Fiores röda kupol. När jag kom ner på torget lyste en mild morgonsol över de rosa och mintgröna marmorplattorna i kyrkans väggfasad. På piazzan nedanför stod den stora vita rumänska hästen, redo att ta emot turister i sin vagn och visa dem runt i den vackraste av städer.  

Hej Gud,

skydda mig från allt ont, låt mig inte gifta mig med en man från Skövde eller Norrköping och skulle jag i framtiden få för mig att åka på bussresa tillsammans med 37 andra svenskar, så stoppa mig vänligt men bestämt. Utsätt mig inte för frestelsen även om jag har blivit pensionär, det kan vara direkt hälsofarligt för unga servitriser.  Och för Din egen skull, låt mig inte umgås i ett gäng där man säger "nu sjunger vi" innan varje gång man dricker. Det kan lätt bli pinsamt för omgivningen och andra landsmän.

Armen

And don´t loose the happiness

Det lyckliga finns i det genuina. Det vackraste finns i det som är äkta och sant och för evigt.

200 meter härifrån finns en fantastisk familj. Med en dotter som har varit generös med sig själv och sitt ursprung. Där finns vänner som åker fyra timmar för att hjälpa till att skyffla vinskal. Där finns ett bord var vi blev inbjudna att äta lunch idag. Där finns människor som är intresserade av att förklara för att de verkligen vet hur det går till. Där finns människor som jobbar väldigt hårt.
Där finns ett hem för en familj och deras vänner.

Turismen däremot är en bild, ett hittepå och ett paket för folk som kan och vill betala för en upplevelse. På en plats kan man uppleva "det genuina Toskana" för att några människor har jobbat hårt och lagt ner mycket pengar för att det ska passa turisten. Turisten i sin tur betalar pengar för att förhoppningsvis få den upplevelse hon förväntat sig. Ibland känns det som en familjemiddag på den Toskanska landsbygden. Då har man kanske lyckats.