Min sambo sedan tre veckor har åkt. Det är sorgligt och ensamt. Emma har den senaste tiden varit här och försökt lära mig viktiga saker om livet, dess bak och framsidor. Vi har pratat mycket och jag har återigen behövt förstå att världen ser olika ut för olika människor. Jag tror liksom att alla egentligen vill samma saker.
Att alla vill gallopera fort över en äng, egentligen.
Att alla vill stiga upp tidigt på morgonen och jogga en liten sväng innan frukost, egentligen.
Att de som jag när jag inte gör det känner sig lite ledsna.
Jag kan inte förstå att det finns en tjej på gröna linjen som önskar att hon vaknade i Japan imorgon eftersom hon vill besöka stora spelhallar och dansa dansmatta; inte för att hon vill träna aikido och äta sushi.

Det här himla tur att jag har en katt här som lägger sig nära nära ansiktet och viker in frambenen under bröstet. Eller håller tassen på min överarm och bara håller kvar och somnar.













Men vad är det som känns så jobbigt, frågar hon.
Men det är typ allt. Igår kändes det jobbigt att alla i San Gimignano var så fina och tittade så vänligt på mig och att det var så varmt att jag kunde ha shorts, det var jobbigt att det var så bra, eftersom jag snart ska åka härifrån. 
Och idag var det jobbigt för att Emma åkte och jag behövde stanna i Poggibonsi där alla verkade slitna och utarbetade och var fula. Och så oroar jag mig för att packa och att resa ensam.
Men du är inte ensam, jag ska ju åka med dig hela vägen!
Ja jag vet, det blir ju mysigt, men det är just det också, jag är orolig att de inte vill släppa in dig när vi ska över gränsen från Danmark. 
Okej. Men du det där torrfodret är inte så gott. Jag föredrar köttet från restaurangen.
Men gå inte.
Jag har ingen lust att stanna, jag behöver tvätta mig.