"Jag hade aldrig tänkt att nu ska jag föra anteckningar i fyra olika böcker. Det råkade bara bli så.

"Varför räcker det inte med en?"

Hon tänkte efter en stund och sa: "Kanske det beror på att det skulle bli ett sånt - svammel. En enda röra."

"Varför skulle det inte få bli en enda röra?"

                                 ur Den femte sanningen av Doris Lessing

(Och när man tycker att det känns jobbigt. Tänk då att inte ha något land att återvända till. Att inte ha släktingar och vänner som säger att de längtar tills man kommer hem. )

Här är det så viktigt vilken region man kommer ifrån. Om folk är från Rom så märker man det på en gång, de fläker ut sig över minst en och en halv stol och bryr sig inte om att man försöker komma förbi och ta deras tallrik. De tror att de är viktigare än andra, om de ens är medvetna om de andras existens. De napolitanska pojkvännerna kan bli farligt svartsjuka och på Sicilien är de vackra och förföriska. Här har varje region sin speciella mat, att servera napolitanskt i Toscana är omöjligt. Varje region har också sin speciella dialekt. Och när det kommer en napolitansk chaufför med japanska bussgrupper så kan han gå in i köket och snacka med killarna från Napoli, och så kommer han ut med en flaska vin, eller en stek och så dricker de kaffe och pratar som om de vore gamla vänner och klappar varandra på axeln. 

Om att flytta på sig själv och andra.

Alfonso, våran kock han är så himla bra på det där. Jag förstår ju inte vad han säger, men det verkar som att han blir kompis med alla möjliga som han har lust att vara på god fot med och han är otroligt verbal både i munnen och i kroppen. Ibland verkar han förklara förtroligheter och ibland verkar han äldre än vad han är. Han är bara 23 och jag har tänkt på hur det skulle bli om man skulle flytta på honom. På hur man blir när någon gäst frågar något på engelska, hur nervös och liten han verkar och hur man ler samtidigt som han verkar gråta med ögonen. Hur han verkligen passar här och kanske inte ens just här, utan i Napoli, där andra pratar lika mycket med kroppen, där man kan fiska i havet och äta en äkta äkta Margeritha. 

Kan man egentligen ändra på människor? När blir det någon skillnad? Spelar det någon roll vad vi säger till varandra? 

Om rätten att få prata sitt eget språk,

När vi pratar svenska så kan de bli nervösa för att de inte förstår, eller så tycker de att det är skittråkigt och måste visa det. Italienska tack! Är man i Italien ska man prata italienska. Nu har ju jag valt att komma hit, och jag vill gärna lära mig språket, och ta del av den här kulturen för att jag har valt det, men ibland tänker jag att jag kan förstå lite hur det känns att fly till ett annat land.  Blir man jobbig eller osympatisk har man inga rättigheter, då kan man lika gärna åka hem, om det inte passar.

och om skyldigheten eller rättigheten att lära sig ett nytt.

Ibland kan jag känna mig ledsen och misslyckad över att jag inte har pluggat och lärt mig mer italienska. Men det finns så mycket annat att lära sig. Och det är så fint att kunna prata om livet på engelska med Claudia och förstå saker som vi aldrig hade pratat om på italienska.

Om att ha kul på jobbet.

Det är kul att jobba med Claudia för att hon är underbar och för att jag lär mig och för att hon inspirerar till att göra roliga saker och för att hon kan få en att känna sig älskad. Och hon är modig och tuff och hon kan stå upp för sina åsikter och argumentera med killarna. Och hon förstår och kan det italienska och hon kan förklara hur det ligger till. 

Det är lättare att jobba med Nicolaj. Vi har samma rytm. När det flyter på som mest då överlappar vi varandra och gör olika saker och underlättar för varandra och förstår var vi ska ta vid. Vi pratar samma språk, för det mesta. Och vi blir klara fortare eftersom vi inte dansar, utan torkar glas istället.

Och det är så skönt att kunna prata med Linnea, jag är glad att hon är här. Även om jag inte lär mig mer italienska. Men jag kan förstå hur jag känner och tänker med någon som kan förstå.