I tisdags åkte jag västerut, mot havet.

I Pisa finns ett torn som lutar. Dit kommer många människor för att fota och titta. Det var varmt när jag var där och jag kryssade mellan folk som lutade sig med utsträckta armar, leende mot en kamera. Tyvärr får ni inte se någon bild av mig när jag håller emot tornet och hindrar det från att falla. Det är typiskt en sån grej man inte kan göra själv.

 När jag letade mig fram från tornet och mot det som kändes som centrum, eller därifrån var människor kom, så gick jag förbi en botanisk trädgård,

vackra, prunkande balkongräcken,

en motorcykelolycka.

Jag tog eftermiddagsespresson på en riktig stammisbar. Där satt en man med stora glasögon och drack öl. En annan kom in med sin stora hund och åt en glass som de delade på slutet. En tredje, äldre man beställde ett glas av någon Averna och alla verkade känna varandra. Och så kom Marco, en smal tatuerad kille som såg sliten ut av livet. Jag vet att han hette så eftersom alla sa hans namn både när han kom och när han gick. 

När jag gick därifrån passerade jag en affär som sålde olika vassa saker, såsom knivar o dyl. Där stod Marco och jag gick in. Jag frågade om han hade några saxar för att klippa hår. Det hade han och jag köpte mig en. Han satte igång alla sina tre slipstenar och så fick jag känna och säga till när det var bra. Jag var lite feg med kameran, så det här är det enda beviset som finns på att det verkligen hände.

Jag hittade en fantastisk park med en tjock mur runt omkring. Ett annat land.
Och i mitten fanns en stor skärm där de visade utomhusbio på kvällen. Jag förstod inte så mycket och filmen var inte så snygg, men jag njöt mycket av känslan. Så här såg en del av parken ut på dagen.

Sen åkte jag ut till havet. Jag har länge tänkt att jag ska köpa mig ett par seglarskor. Jag hittade en Timberland-affär där jag provade olika stilar. Så himla svårt att välja. Jag blev tvungen att ringa ända till Korpo för moraliskt stöd. Pappa höll på att vinscha upp Krickan och jag blev påmind om varför jag behöver ett par seglarskor. Sen fick jag prata med Ninna och hon kunde ju förstå dilemmat och se storheten och de djupa perspektiven. Ska man ta ett par mörkbruna, klassiska, eller de rosa, lite roliga med lila sula eller kanske grå. Ja det är som vanligt, först måste man bestämma om man är kille eller tjej. 

Jag har inte köpt några seglarskor ännu, men när jag åker båt på Korpo nästa år, då ska jag ha ett par. Som har hunnit bli ingådda och lite slitna.

Viareggio är en hamnstad utanför Pisa. Där är det meningen att det ska finnas många turister i slutet av juli. De har förberett med dyra märkesbutiker, proppat stranden full med parasoll, satt ut röda varningsflaggor och baywatchmän var hundrade meter. Jag fick gå hela den långa stranden innan jag hittade en liten remsa där stranden var fri. Det var dåligt väder i Viareggio. Det var som när säsongen just har tagit slut och allt har tappat sin mening.

Jag åt en fantastisk skaldjurspasta på en mysig restaurang. Efteråt satt jag och målade bredvid servitörens ungar som gjorde skoluppgifter på italienska. Samtidigt ramlade en amerikansk pojke ut genom fönstret, fastän hans föräldrar hade sagt åt honom att sitta ner och stanna nära. Hans två tvillingsystrar började gråta och barnflickan tröstade. Men vi ringde aldrig en ambulans och jag tänkte på barnuppfostran och på hur svårt det är att föra en vuxen, diskuterande dialog med en treåring.