Jag undrar om det här med att säga sanningen är viktigare ju längre norrut man kommer på jordklotet.

Naturen är alltid sann, här Sörgården.

Förr i tiden var jag ärlighetskåt. Jag längtade efter att bli ihop med någon som jag kunde berätta exakt allt för, och hur äckligt och jobbigt det än var så skulle han stanna kvar där och lyssna och älska mig lika mycket ändå. Jag provade och märkte att det inte fungerade så bra.
På senare år har jag förstått att det kanske är ens föräldrar man är ihop med på det sättet, eller att man behöver sprida ut sig på olika människor.
Men jag har väldigt svårt för att ljuga, och inte bara det, att hålla inne med saker kan ge mig en känsla av att jag håller på att sprängas. Ibland tänker jag att jag ska dra till med en liten vit lögn, men på ett eller annat sätt slipper sanningen ut.
Jag undrar om detta har något med min kulturella bakgrund att göra. Andra verkar ha lättare för att slipa till sanningen, eller säga det som folk vill höra, utan att må dåligt av det.
När vi från norr åker söderöver eller till Amerikat blir vi hemskt förvånade när folk säger Hej Kompis! på gatan, när de inte ens vet vem som är ens föräldrar, eller att snabbköpskassörskan säger Vi ses! -hur kan hon vara så säker på det? Eller att Vi hittar på något på fredag, kanske bara betyder att man har lust att göra det för stunden, men när fredagen väl kommer så har alla andra planer.

Barn som växtfärgar på en Waldorfskola, också väldigt sant och ärligt. 

Kanske är det då mitt norrländska hjärta som skaver när chefens "vänner" kommer hit och blir bjudna på middag och serverade av oss arbetare, när kocken lagar en tårta, när de ska känna sig som kompisar och hemma och får rida med stalltjejen och får lakanen bytta av städpersonalen.
När vänskapen är viktig för marknadsföringen och man lever sin business.
När ens kompisar är de som kommer för att imponeras av nya poolen, serveras av servitrisen eller charmas av receptionstjejen. Inte de som kommer för att dricka te eller laga middag tillsammans och prata om livets betänkligheter.  Eller när man gör sig kompis med polisen genom att ge dem ett lamm eller två till påsk, och så behöver man inte bli kontrollerad som grannen.

Det där är ju att fara med osanning! tänker jag då. Och så tänker jag vidare att sanningen, det är att jobba hårt och göra allt själv i raka led och veta allt. (Ja, eller så är jag bara less på att jobba för andra och längtar efter att ordna mina egna fester.)


Nu längtar jag mest efter att äta apelsiner och bada med min kusiner på Sicilien.