Imorgon har vi det andra bröllopet för i år. Ikväll ska de ha grillmiddag och jag ska snart gå och göra mig iordning för att servera på buffén. De är från Holland och 56 stycken, de har hyrt vartenda rum på hotellet, så i helgen har vi inga andra gäster. Brudparet har cyklat hit på såna elcyklar från Holland, 1600 km. Bruden föräldrar följde dem med husbil och ett stort släp och deras två små barn. Och så träffades de på olika ställen på vägen. Så himla fin grej. Och nu är de här med en massa vänner och familj och badar i poolen.
Det är himla nervöst och en massa saker som ska fixas. Inte för att jag har något huvudansvar, men ändå. Man vill ju att det ska bli bra. Och så är det lätt att glömma att det är de själva som fixar festen, det är de själva som gör att de har det trevligt. Jag tycker att det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till trevliga stämningar och stora familjer. Å ena sidan vill jag krypa upp i någons knä och vara någons barn, en självklar del av gemenskapen. Å andra sidan vill jag vara en superhärligt käck servitris som skrattar högt och slänger med sitt långa hår och glittrar med ögonen. Å tredje sidan vill jag gömma mig under täcket och känna mig ensammast i världen, fastän det är alldeles för varmt.
Men jag tänker på Selma och Johannes bröllop. Där gjorde servitriserna ett bra jobb, men jag la aldrig märke till dem, de dansade inte med oss efteråt och jag skulle inte känna igen dem om jag träffade dem på stan. Och så tänker jag på hur svårt det kändes att servera 12 japaner i början, hur Alfonso sa att jag bara skulle ta det piano och ett steg i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar