Nu längtar jag hem så himla mycket. Det är ensamt i det mobila hemmet. För första gången bor jag själv, Nicolaj fick ta tyskan. Men jag funderar på att flytta henne hit. Det är sorgligt att vakna på morgonen och veta att ens tankar inte blandas med någon annans, att det är ett helt hus bort till andras drömmar och vridande i sängen.

En måndagkväll hade vi avslutningsfest för Claudia. Vi satt vid ett stort bord utanför hennes hus och åt panini och vattenmelon och Alfonso hade gjort en tårta. Vi drack Claudias pappas vin på mörka flaskor utan vett och etikett och dränkte brödet i hans olivolja.

Det var så varmt och fint och mysigt och "som en italiensk film" (favorituttryck, det betyder att något är bra och trevligt och lite exotiskt och man tänker på hur man fick ha det så bra, fastän man ofta är med som regissör, mer eller mindre)